Ledarkrönika Det blev ett himla liv när en direktör på Svenskt Näringsliv frågade sig vad fan han egentligen fick för sina inbetalda skatter.

Jag tycker att han ställde en högst berättigad fråga. Och en fråga som de flesta dessutom ställer sig såväl när det gäller skatter som andra utgifter.

Jag är mer orolig för ett samhälle där folk inte frågar efter var deras pengar tar vägen än för ett samhälle där frågan alltid kommer upp.

Det är exakt den typen av frågor som gör att samhället fungerar bra. Där det inte är tillåtet att ifrågasätta hur resurserna brukas, där går det åt pipsvängen på riktigt.

Men jag tycker också att direktören har fått rätt bra svar på vad skatterna går till. I det stora hela har vi ett mycket effektivt välfärdssystem som folk är beredd att bidra till av det enkla skälet att det fungerar bra.

När det gäller skatterna vi betalar – nästan allt vi tjänar går in till det allmänna – är de i stor utsträckning en omfördelning över tid. Vi betalar åt oss själva, men genom ett slags försäkringssystem där de som råkar illa ut får mer än de betalat, medan de som har tur får ö.sa in mer än de får ut.

Men det är inget konstigt. Så fungerar vilken villaförsäkring som helst.

De vars hus brunnit ner betalas av de vars hus inte brunnit.

Dessutom är det så, att svenskarna inte bara har skyhöga (och effektiva) skatter, de betalar dem också. Inte bara därför att skattmasen har full kontroll, utan därför att vi föreställer oss att alla andra också betalar efter förmåga.

Så länge alla andra bidrar så kommer också skatteviljan att vara hög.

Åtminstone om de utlovade leveranserna verkligen kommer fram. Om välfärdssystemet håller vad det lovar, så pröjsar vi också.

Sammanfattningsvis kan vi säga att den svenska modellen – höga skatter, hög välfärd – inte bygger på solidaritet (eller förtäckt kristen

offermoral) utan på upplyst egoism.

Därför är jag också lite orolig över att den skattekverulerande direktören rullats i tjära och fjädrar gjorda av nationalism, moralism och högtravande litanior om skyldigheter som alla har till staten. Inte minst socialdemokraterna borde veta bättre.

Att folkhemsprojektet lyckats så väl beror inte på dess kärna varit människors längtan efter att offra sig för sina medmänniskor. Kärnan har varit insikten om att välfärdsstaten fungerar bra för mig – och för de flesta andra.

Således bör vi vara tacksamma över att en direktör på Svenskt Näringsliv påmint socialdemokratin om vad som är deras genialiska upptäckt. Att människor är rationella och ställer frågor. Att människor tänker på sig själv och därför gärna samarbetar med andra – men bara om det fungerar.