Ledarkrönika Skrota Mello. Säkert ett provocerande förslag för en del av befolkningen, omkring tre miljoner tittare per deltävling och final. Bengt-Urban Fransson – Bubbe – tidigare politisk redaktör på PT och ordförande i Melodifestivalklubben hade absolut ogillat idén.

Jag tänker så här: Det ska sparas överallt. I vården, omsorgen, hemtjänsten, socialtjänsten, LSS (lagen om stöd och service till vissa personer med funktionsnedsättning). Den ständiga frågan är: var ska pengarna till välfärd tas? Aldrig från Mello.

SVT är vagt när det gäller att ange kostnaden för den utdragna tävlingen. Sponsring och biljettintäkter täcker en del. Uppskattningar i olika tidningar, exempelvis Dagens Industri och Expressen, är att det kostar mellan 120 och 160 miljoner kronor. I statens budget för kulturområdet för 2018, 8,3 miljarder, är det förstås en försumbar kostnad och kanske även i SVT:s omsättning på som låg på runt 5 miljarder 2016.

Men vad får en för 120-160 miljoner kronor? Några jämförelser. Landstinget i Västernorrland räknar med att spara 15 miljoner på att lägga ned kvinnosjukvården i Sollefteå. Småpotatis. Södertälje kommun satsade 100 miljoner på att ta fram sysselsättning till 1 000 nyanlända och unga arbetslösa år 2016. Stora potäter.

Mediedebattören Neil Postman hävdade att underhållning blivit en superideologi. Han skrev boken Underhållning till döds i mitten på 1980-talet då inte ens internet hade slagit igenom på allvar. Framförallt skrev Postman om tv men det går att överföra hans tankar till telefoner, paddor och datorer med flera medier. Spel, roliga filmer på youtube, you name it, andelen underhållning genom elektroniska medier är svår att överblicka.

Jag värderar inte Mellos innehåll för jag tittar inte. Det går att hävda att folket behöver underhållning för att orka med världens elände. Den kanske fungerar som en ”equaliser”, utjämnare. Men varför behöver vi så mycket underhållning? Jag är osäker men tycker det är kvävande. Kanske sätter det igång välbefinnandehormoner, ungefär som choklad eller alkohol. Hela tiden behövs mer för att nå tillfredsställelse, kickar. Beroende helt enkelt.

Underhållning kan låta oss slippa världen. En fristad. Den kan också avtrubba, distansera och distrahera från att exempelvis sätta sig in i politiken inför valet. Läsa partiprogram och lyssna till riksdagsdebatter för att kunna göra ett välinformerat val.

En stark invändning jag har emot program där det ska röstas och tävlas är att de uttrycker en liberalkapitalistisk anda där konkurrens råder. Underhållning är inte en oskyldig banalitet utan blir till ideologi utan att det artikuleras. Teknologi blir därmed inte heller neutral, den transporterar underhållningens outtalade normer och värderingar. De handlar bland annat om människosyn, utseende och konsumtion.

Visst, vi röstar i val men då gäller det landets styrning. Den är i och för sig också liberalkapitalistisk med lite variation beroende på parti. Lite pessimistiskt får jag konstatera att allt hänger ihop. En världsordning som manifesterar sig överallt.

Nu ska jag inte sätta mig på några höga hästar. För tillfället är jag fast i poddar om seriemördare. Betydligt mer skruvat än Mello. Mer om det en annan gång.