Ledarkrönika Låt oss åter tala om kvinnohat. Misogyni. #metoo startade en flod av vittnesmål om sexuella trakasserier och övergrepp. Den brusar allt högre när allt fler yrkesgrupper följer efter.

För några år sedan skrev jag i en annan tidning om hur alltfler organisationer i olika länder skulle ta tag i den sexistiska kulturen bland forskare, exempelvis astronomer, kirurger och i studentorganisationer. 2015 sa exempelvis nobelpristagaren i fysiologi 2001, Tim Hunt, i ett tal på världskonferensen för journalister: ”Låt mig berätta om mina problem med flickor. Tre saker händer när de är i laboratoriet: du blir kär i dem, de blir kär i dig och när du kritiserar dem börjar de gråta.” Senare ursäktade han sig med att det var ett skämt. Har vi hört det förr eller?

Att påstå att västvärlden är särskilt kultiverad när det gäller den patriarkala samhällsordningen är rena nyset.

Kvinnohat är baserat på värderingar. De flesta män är fostrade in i en maskulinitet som värderar kvinnor som lägre stående. Vissa gör upp med den manligheten, heder åt dem. Men på nätet och blomstrar hatet. Och många män anser sig fortfarande att ha rätten till kvinnors kroppar.

Misogyni som samhällssystem har funnits sedan antiken. Aristoteles exempelvis, menade att kvinnor är till för att tjäna och lyda och män till att bestämma. Patriarkatet grundas på en strukturellt förankrad lägre värdering av kvinnor i jämförelse med män. Det kan yttra sig i exempelvis lönegap och ohälsa.

Jämställdhet är tänkt att råda bot på både strukturella könsorättvisor och på individuellt kvinnoförakt. Trots drygt fyrtio års insatser på jämställdhetsområdet har kvinnosynen i mångt och mycket inte förändrats.

I en debattartikel i Aftonbladet i juni 2016 skrev statsminister Stefan Löfven: ”Sverige är ett modernt och fritt land där rättvisa, jämlikhet och jämställdhet är centrala värderingar. Det är resultatet av decenniers kamp, och den ska vi ta framåt, här backar vi aldrig.” I samma veva talade han om ”svenska värderingar”. Alla kvinnors vittnesmål tyder på att Sverige varken är ett modernt och fritt land. Och hur är det med de så kallade svenska värderingarna? Det kvinnoförakt och kvinnohat som nu blottas är också värderingar i Sverige.

Men nu tycks Stefan Löfven befinna sig i chock över omfattningen av sexism och övergrepp på kvinnor i landet. Förra veckan under EU-toppmötet i Göteborg sa han att han äcklas och att fenomenet är en skam för landet.

Frågan är hur politiken ska hantera detta. Uttalanden räcker inte. Det viktigaste måste vara att radera kvinnoförakt ur idén om manlighet. Jämställdhetspolitiken måste satsa tydligare på en förändrad maskulinitet.

Och vem är på riktigt intresserad av män som på olika sätt utnyttjar kvinnor? De uppbär en överordning och makt i kraft av sitt kön och tror att de därför är intressanta som människor. Min erfarenhet är att de i regel är genomtrista, nedlåtande och försöker prata hål i huvudet på en om sig själva eller saker en redan vet – mansplaining.

Att så många kvinnor nu agerar som kollektiv har en enorm samhällsförändrande potential. Vi har inte sett slutet på upproret än. En backlash är att vänta – men om vi fortsatt står enade kan feminismen stärkas på allvar. Det kan bli revolution.