Ledarkrönika Män som hatar kvinnor. Så heter Stieg Larssons första del i Milleniumtriologin. #metoo, vittnar om precis det. I princip varje flicka och kvinna kan känna igen sig i tafsande, sexuella trakasserier – och i värsta fall övergrepp.

När jag växte upp var det helt normaliserat, det ingick i identiteten att vara flicka, tonårstjej, ung kvinna, lite äldre kvinna men eventuellt inte en kvinna över 50. Pojkar var ju pojkar. Punkt. Ingen diskussion.

Men kränkande var det. Ångesten inför toalettbesök eller gymnastiklektionerna. Kommentarerna om flickornas kroppar. Att bli bedömd. Så skammas kvinnokroppen.

En god vän berättade nyligen att hennes fyraåriga dotter utsattes på förskolan. Pojkar som drog och slet i toadörren och försökte dra av henne kläderna. Visst, barn vill undersöka sin kropp och sexualitet. Men på ett sätt som påminner om Harvey Weinsteins? Hur lär sig pojkar den bristande respekten för kroppslig integritet? Att ta sig rätten.

Jag vägrar att tro att det skulle ligga i pojkars och mäns ”natur”. I så fall borde det ligga i kvinnors ”natur” att gilla det och då skulle aldrig #metoo kommit till. Snarare finns ett kvinnoförakt eller hat i botten.

I mina tonår fanns det samtidigt en olustig prestige bland flickor som uppmärksammades mest av killar. De stod högst i rang bland tjejerna. Och de utövade dominans mot flickor med lägre rang. Det är nog inte ovanligt nu heller. Sådant är genuskontraktet och könsmaktsordningen, en ordning som flickor såväl som pojkar socialiseras in i. Att dessa beteenden och maktordningar numera går att benämna är en feministisk seger i sig. Ord är makt.

Den gångna helgen var jag för första gången på proffsboxningsgala. Där hade #metoo gått arrangören helt förbi. Rondflickor, det vill säga lättklädda kvinnor som åmar sig runt i ringen inför varje rond, hållande en skylt med en siffra, är vanlig i den internationella proffsboxningen och tydligen så även i Sverige. I den svenska amatörboxningen kämpade kvinnor länge för att få bort företeelsen.

Det är unket, sexistiskt och respektlöst. Jag gick runt och frågade en hel del folk vad de ansåg. Till och med Hells Angels tyckte det var pinsamt och de är inte kända för sin radikala kvinnosyn.

Ett antal kvinnor med slöja fanns i publiken. Den som menar att slöjan uttrycker mer förtryck än exploaterade nakna kvinnokroppar i konstiga sammanhang får tänka ett varv till.

Jag har kontaktat arrangören för att höra hur han tänkte. Eller inte tänkte kanske. Trakasserier och övergrepp har förstås varit kända hos arbetsgivare under lång tid men de har blundat. Nu, när det stormar på sociala medier är det taktiskt att avskeda folk. Och faktiskt tror jag att efterverkan kan få arbetsgivare i stort att fatta att det är ute med sådant nu. Det ger ingen good will att som arbetsgivare göra sig känd för att överse med sexism och övergrepp.

Genom åren har det talats mycket om att enskilda män inte vill stå till svars för andra män. Men det är hög tid för manskollektivet att dissekera maskulinitet och könsförtryck, liksom kvinnokollektivet har gjort i snart tusen år, åtminstone sedan Christine de Pizan skrev Kvinnostaden 1405.