Ledarekrönika Jag är kanske konkurrensutsatt på grund av ålder. Läser i Lunds universitets magasin, LUM, att en studie visar att vid 59 års ålder börjar det anses att en är för gammal på jobbet. Strax är jag där.

Som egenföretagare är det svårt att avgöra om jag diskrimineras – det sägs aldrig rakt ut – men det mumlas när jag kontaktar tidigare uppdragsgivare, som varit nöjda med mitt jobb.

Med upphandlingar kan uppdragsgivare göra lite hur som helst har jag märkt genom åren. Jag ser att kollegor som är ungefär 30 år yngre än vad jag är får uppdrag utan upphandling och jag vet att de inte har lika hög kompetens som jag. När det gäller jobbet är jag säker och rutinerad. Nu ska jag inte överdriva och säga att alla kollegor eller uppdragsgivare är sådana. Vissa försöker verkligen vara hjälpsamma.

Good for you.

Det kan naturligtvis vara en naturlig fluktuation som är så vanlig för frilansar/egenföretagare. Men det är högkonjunktur och det borde märkas. För att överleva behöver jag ett eller två stora uppdrag per år. Det kan vara en utredning, skriva en rapport eller bok.

Visst, jag har uppdrag som skribent – till exempel i PT – men en får numera skriva vansinniga mängder för att nå en dräglig månadslön, arvodena täcker aldrig den tid som läggs ner på ett uppdrag.

För den här krönikan exempelvis får jag 1 500 kronor – en vanlig summa för den här typen av uppdrag. Efter skatt och sociala avgifter är det ungefär 700 kronor kvar. Timlönen blir 117 kronor. En krönika tar i snitt tar 5-7 timmar att göra, inklusive research. Min månadslön skulle uppgå till 4 700 om jag försöker leva enbart på skrivande inom journalistiken. För vissa texter går det att ta mer betalt inom journalistik men då tar de flera dagar, upp till en vecka att göra. Inte heller då täcker arvodet den tid som läggs ned. Inom informationsbranschen går det däremot att få bättre betalt.

Under några år har en PT-läsare och jag då och då diskuterat detta åldersfenomen. Jag har brukat hävda att det är nu, vid 50+, jag fått mer flyt. Det är nu jag är som vassast. Hennes erfarenhet är en annan och hennes analys är att ålder och kön i kombination har varit till nackdel i jobb- och uppdragssökande. Jag börjar bli benägen att hålla med.

Ålder är den vanligaste diskrimineringsgrunden, enligt anmälningar till Diskrimineringsombudsmannen. På engelska kallas det ”ageism”, ålderism, en ordkonstruktion liknande sexism och rasism. Arbets- och uppdragsgivare har ganska ofta en negativ syn på äldre, trots att äldre i regel har stor kunskap och lång erfarenhet, enligt LUM. Det gör oss snabba och noggranna. Jag tror inte att ungdom kompenserar det. För övrigt, varför tas det för givet att unga är piggare, alertare och mer flexibla? Utöver kompetens har vi äldre också stor erfarenhet av att vara flexibla – samhället har inte någonsin varit statiskt. Och vi har anpassat oss efter rådande omständigheter.

Däremot, och det kanske är det som är grundproblemet, är vi kritiska och går inte med på vad som helst.

För egen del hjälps saken säkert inte upp av att jag skriver om det. Men jag riktar mig till arbets- och uppdragsgivare som har stereotypa föreställningar om äldre. Och som ser yngre som hårdvaluta.

Shame on you.