Ledarkrönika Politiskt var 2017 ett skakigt år, med en ny amerikansk president som visade sig vara precis så oberäknelig som befarats, Brexit, krig och omvälvningar i Mellanöstern, spänning kring Nordkoreas nukleära upprustning, terrorism och annat elände. Men ekonomiskt gick världen starkt framåt, till synes oberörd av alla kriser. Och likadant ser det ut att bli 2018.

Det handlar om en samtidig uppgång i så gott som hela världen, med en genomsnittlig tillväxt som beräknas till 3,7 procent. Tillväxtalen var högre före finanskrisen för tio år, men nu går det i alla fall åt rätt håll med skaplig takt. Kina och Indien är de tunga lokomotiven, som drar upp genomsnitten. Men andra mindre tillväxtländer håller ännu snabbare takt.

Det betyder att världens fattiga får det bättre i år. Miljontals människor kommer att lyftas över fattigdomsstrecket. Mer kan satsas på infrastruktur och klimatinvesteringar, utbildning och att förbättra hälsoläget. Europa och USA går också allt bättre, men tillväxten där ligger lägre. Det innebär att att inkomstgapet mellan de rika och fattiga länderna minskar, vilket bland annat minskar migranttrycket.

Vad kan då stoppa den positiva utvecklingen? Sambandet mellan politik och tillväxt tycks inte vara så starkt som man kunde tro, men det finns. Eftersom tillväxten drivs av handel är det viktigt att den får fortsätta och helst även stimuleras. Trumps attacker på importen från Kina och Mexiko har ännu inte satt några större spår i handelsutbytet, men USA:s ekonomiska nationalism riskerar att sprida sig.

Klimatbetingade naturkastrofer blir fler och kan utdela dödliga slag mot extremt fattiga länder som Haiti, men de påverkar inte världshandeln. Det tycks inte heller ”vanliga” krig göra, om de inte stänger viktiga farleder. Det kan konflikterna i Mellanöstern göra. Ett om än begränsat kärnvapenkrig (om det nu går att begränsa) mellan USA och Nordkorea skulle bromsa upp det mesta i världen.

Trump saknar totalt handlag med utrikespolitiken, och han har förvärrat situationen både i Mellanöstern och när det gäller Nordkorea. Dess bättre har de båda koreanska staterna inlett egna kontakter i anslutning till vinter-OS i Seoul. Det är hoppfullt, men vi kommer sannolikt att få uppleva fler kriser runt Koreahalvön, innan året är slut. Kanske också på andra håll där det finns kärnvapen. Pakistan, Indien och Kina är tre alltmer nationalistiska länder med olösta gränskonflikter.

Det stora frågan är vad som händer i USA. Kommer Trump att kunna sitta kvar, eller tvingas han bort? Frågan kan bli aktuell redan under våren, om presidenten vägrar att inställa sig inför den särskilde Rysslandsåklagaren Robert Mueller, och rentav försöker avsätta denne. Han obstruerar då rättvisan, utöver vad han kan ha gjort sig skyldig till inom ramen för själva sakfrågan.

Kan en demokratisk valseger i höstens kongressval räta upp den politiska utvecklingen USA, så att presidenten, bättre ”inhägnad”, kan tillåtas fortsätta fram till nästa presidentval? Men även med en demokratisk kongress kommer Trump att fortsätta skapa osäkerhet och vålla kriser i världen, och det främjar inte tillväxten.

Europa har också sina problem – Brexit, auktoritära krafter i Östeuropa, och partipolitisk splittring i Västeuropa som gör det svårt att bilda handlingskraftiga regeringar. Som vi ser i Tyskland just nu, och lär få se mer av i Italien efter valet i vår. Sedan alla EU-länder fått vind i seglen igen, måste vi lösa dessa problem. Världen behöver ett enat och starkt Europa.