Ledare Kataloniens pågående försök att bryta sig ut ur Spanien, visar om inte annat hur många stenar Europa är byggt av, och vilken rik historia vår världsdel har. Katalanerna giftes en gång bort till Spanien, men äktenskapet har aldrig varit vidare harmoniskt och man undrar om inte skilsmässa vore det bästa.

Vem är ”nationalist” och vem driver rättmätiga nationella krav i den här konflikten? Måste man hålla ihop stater som fungerar dåligt, nu när vi har EU som ett paraply? Är det annat än prestige som driver centralmakten i Madrid att till varje pris motsätta sig att Katalonien blir självständigt?

Man kan se nationen som en byggsten, staten som en organisationsform. Den senare är väl definierad i folkrätten, medan den förra definierar sig själv. Ofta handlar det om att man har samma språk, religion och historia. Etnicitet kan också höra till bilden.

Stater har kommit till genom historiska förlopp, inte sällan våldsamma sådana; krig och erövringar. Ibland genom kungliga giftermål, eller köp och byten av territorier. Staters omfattning har ändrats fram och tillbaka under årens lopp. De är inte eviga.

Nationer upplever ibland att deras intressen inte tillgodoses inom ramen för den statsbildning de hamnat i. I den situationen befinner sig till exempel Skottland (Storbritannien), Katalonien (Spanien) och Flandern (Belgien). Om man inte nöjer sig med ökat självstyre, har man rätt att kräva autonomi.

Britterna lät skottarna folkomrösta, och en majoritet röstade för att stanna i Storbritannien. Därmed kunde frågan ha försvunnit från dagordningen för någon generation till. Men så ställde den engelska högern till med Brexit, vilket en majoritet av skottarna var emot. Skulle utträdet ur EU bli av, tvingar detta sannolikt fram en ny folkomröstning.

Den spanska högerregeringen under Mariano Rajoy gjorde det katastrofala misstaget att skicka tio tusen poliser till Katalonien för att med våld hindra katalanerna från säga sin mening i frågan. Det har förvärrat situationen i Spanien. EU bör se till att regioner som vill rösta om självständighet får möjlighet att göra detta i ordnade former.

De nationer i Europa som söker autonomi underskattar troligen kostnaderna och överskattar stödet för självständighet, men de är alla fullt kapabla att klara sig på egen hand om de väljer att bli självständiga. Deras nuvarande dragning åt populism skulle troligen minska med det ökade ansvaret.

Europa offrade demokratin i Spanien på 1930-talet, och lät folkmördaren Franco sitta kvar till 1975. Europas gamla stater har en skuld att betala till i synnerhet Katalonien, men också till Skottland och Flandern. Dessa nationer har utsatts för politiskt, ekonomiskt och kulturellt förtryck under århundraden.

Det gör vi genom att låta dem själva ta ställning till sin framtid. Det är inte bedagade kungahus, nationalistiska högerregeringar eller multinationella banker som ska avgöra vilken stat de ska tillhöra.