Det finns en historieskrivningsmetod som brukar kallas ”kontrafaktisk historia”. Då ställs frågan om världen hade kunnat se annorlunda ut om inte x eller y hade inträffat. Om Hitler kommit in på konstskolan? Om Palme inte gått på bio? Om Reinfeldt suttit kvar?

Vi har i vårt närmaste grannland – i den gamla rikshalvan Finland – ett historiskt drama som inträffade för 100 år sedan som väcker sådana kontrafaktiska frågor. När jag läser Tobias Berglund & Niclas Sennerteg: ”Finska Inbördeskriget” (Natur & Kultur) kommer frågan upp: Varför där och inte här?

Boken om inbördeskriget är en rätt förskräcklig historia som är intressant för den som vill påminna sig om vad som egentligen hände i Finland under denna tid – och kanske vill spekulera i vad som gjorde att vi slapp ett inbördeskrig i Sverige. Samt givetvis för den historielöse som vill ändra på sin ignorans.

Men boken kan också tjäna som en slags framtidsbild av hur det kan bli igen. Ty ute i världen är det fler som dör en våldsam död inom sitt lands gränser än som dör i konflikter mellan länder.

Vi lever i en slags krigstid, ett lågfrekvent dödande, där det kan smälla närsomhelst, varsomhelst, av skäl som är svåra att begripa.

Den som läser boken om det finska inbördeskriget kan också läsa Väinö Linnas "torpartriologi", med böckerna ”Högt bland Saarijärvis moar”, ”Upp trälar!” och ”Söner av ett folk”.

Det är en skönlitterär skildring som brukar betraktas som ett slags läkemedel som helade Finland. Linnas böcker, plus förstås genombrottsromanen ”Okänd Soldat” som nu ännu en gång blivit film, blev ett sätt att skaka av sig smärtorna från förr och gå vidare.

Det kan verka märkligt att det lyckades. När jag läser Berglund & Sennertegs historiska skildring så erinrar jag mig den fasansfulla avrättningsskildringen i Linnas ”Upp trälar!”. Han skriver gripande om skottsalvorna som ekar om nätterna, vid ett grustag där de vita avrättade de röda. Och hur de som skulle avrättas – och deras skarprättare - blängde hatiskt på varandra:

"Man skrek inte, man ställde inte till scener. Man bara stirrade varann i ögonen på ömse sidor, för det var ett äkta finskt hat. Som en tjärn i skogen, svart, kallt, djupt och grumligt."

Den som läser om detta frågar sig förstås – hade detta slags inbördeskrig kunnat hända i Sverige också?

Svaret på den frågan antyds i Per T. Ohlssons bok ”1918: Året då Sverige blev Sverige” (Albert Bonniers Förlag). Tesen är att vi i Sverige hade kunnat få en våldsam urladdning, där vi mördat varandra av ideologiska skäl. Men historiska omständigheter avgjorde, omständigheter som hade med folks personliga val att göra.

Slutsatsen är att vi människor kan påverka historien. De kan besinna sig. De kan låta vreden ta överhanden. Inget är förutbestämt. Det ger både hopp - och är en smula skrämmande.