West Pride har sedan ett antal år funnits i centrum. Tanken bakom är strategisk. Stolt ska en vara mitt i smeten, inte i periferin. Alla ska hitta dit. Vissa anser att den tanken numera inte håller fullt ut – bör inte Pride hållas i hela staden, i alla stadsdelar? Så har också börjat göras; en för-pride hölls i Angered i juni.

Det är en hårfin balans mellan party och politik. Bekvämast för heteromajoriteten är kanske partyversionen även om den uppenbarligen stör vissa. Kritiska röster anser att alltför glättiga arrangemang riskerar att bli så kallad pinkwashing. Pride blir ett kommersiellt jippo på bekostnad av den politiska dimensionen.

Pinkwashing hör också ihop med homonationalism. Den kan yttra sig som i ett citat av Jimmie Åkesson i tidningen QX i mars: ”Hbt-personer är ju en minoritet som är utsatt för våld mer än andra. Vi har en religiös extremism som växer fram där toleransen är låg för andra sexuella preferenser än de som anses normala. Vi har hederskulturer där hbt-personer är väldigt utsatta.”

Till synes värnar han hbt-personers trygghet (SD använder inte q för queer) i samma stund som han utmålar var hoten mot dessa finns. Åkesson har fel men också lite rätt. Enligt BRÅ:s statistik över hatbrott, de kända siffror som finns exklusive mörkertal, hade 72 procent av hatbrotten rasistiska motiv 2016. Tio procent hade homo- och transfobiska motiv. Han har rätt i att hedersrelaterat våld också drabbar hbtq-personer.

QX har även granskat hur många hbtq-reformer SD har röstat för i riksdagen. Ingen, visar det sig. Den extremism många i hbtq-samhället mest fruktar är dock inte religiös utan nazistisk. Nordiska motståndsrörelsen vill, enligt partiprogrammet, förbjuda samkönade äktenskap och vad de kallar för ”homolobbyn”. Däremot: ”Vi ser dock inga behov av att kriminalisera homofiler så länge de inte i ord och handling manifesterar sin avvikande läggning.” Tillbaka till 1900-talets början alltså. Själva manifesterar de sig allt oftare, för ett par år sedan utmed Pride-stråket med sina fanor och flygblad. Mycket skrämmande.

Regeringen håller stadig kurs i arbetet för att främja hbtq-personers rättigheter och möjligheter. Senast i slutet av juni utsågs nya strategiska myndigheter för att exempelvis säkerställa rättssäkerhet och trygghet för asylsökande hbtq-personer och för insatser i skolan. et diskuteras om denna mainstreamingspolitik är bra. kanske vore det bättre med en enda samordnande myndighet. Jag är osäker. Om mainstreaming genomförs konsekvent anses det vara en bra metod, internationellt sett.