Ledarkrönika Det lackar mot 8 mars – Internationella kvinnodagen. Dags för en ny räkning av representationen på PT:s ledarsida. Jag gjorde samma sak för ungefär två år sedan. Tråkigt nog har inte mycket förändrats. Mansdominansen är fortfarande kompakt. Liksom vitheten och medelåldern.

Detta är ingen vetenskaplig genomgång. Perioden är också kort – över hela året ser det möjligen lite, men inte mycket, annorlunda ut. Jag läser ju sidan regelbundet. Den korta perioden till trots indikerar innehållet vissa mönster över vem som får synas och yttra sig.

De utgåvor i papperstidningen jag har tittat på sträcker sig från 29 januari till och med 24 februari.

När det gäller kön var det mest balans i bilder, 67 procent män och 43 procent kvinnor. Flertalet tillhör den politiska eliten.

Texterna skrevs till 85 procent av män. Förra gången var det 92 procent så en liten skillnad till det bättre kan skönjas. Män skrev alla huvudledare utom en. De 14 procent kvinnor som skrev är framförallt krönikörer.

Jag tittade också på etnicitet/hudfärg, ålder och gjorde en enkel indelning i ämnen för att se hur många texter som berörde jämställdhet och feminism. När vi nu har en feministisk regering.

90 procent i bildmaterialet var vita och samtliga skribenter hade svenskklingande namn.

Åldersmässigt dominerade gruppen mellan 35 och 59 år med 61 procent. 22 procent var mellan 0 och 34 år och 4 procent var 60 plus.

Andelen ämnen som berörde feminism och/eller jämställdhet uppgick till 16 procent. Rikspolitiska frågor som berörde andra ämnen uppgick till 60 procent och lokal- och regionalpolitiska frågor landade på 24 procent.

Mönstret följer en traditionell och icke-verklighetsanpassad mall för synlighet i medier. Tillsammans med en kollega har jag vart tionde år under 20 år gjort en större studie över synlighet i bilder i de största svenska medierna. Vi inför också andra variabler som till exempel ålder. Då framkommer att den minst synliga gruppen är personer över 60 år, särskilt kvinnor, trots att detta är den största åldersgruppen i befolkningen. Så ser det ut också på PT:s ledarsida.

Förra gången, 2016, hade jag rubriken ”Höj ledarsidans ambition PT!”. Det har inte lyckats. Jag hoppas att det inte tyder på ointresse för ledarsidors funktion. De är bland annat till för att bilda opinion, väcka politisk intresse och redogöra för skeenden som inte alltid kommer fram i nyhetsflödet. Men de ger också en bild av vilken verklighet som tidningen väljer att framställa på just den här sidan. Den är mycket konservativ i de avseenden jag tar upp.

En ny mediepolitik som ska ge mer stöd till lokaljournalistik är på väg. Kanske ett tillfälle för att modernisera ledarsidan? Tillsätta en politisk chefredaktör? Ofta läggs mycket pengar på teknikutveckling men mindre på innehåll.

Liksom vid förra räkningen vill jag betona att det inte är fel på skribenterna. Över loppet av ett år är urvalet av ämnen säkert mer mångfacetterat.

Dessutom tillhör jag själv den grupp som är överrepresenterad när det gäller etnicitet och ålder på sidan. Det är ett privilegium som är få förunnat att få yttra sig på den symboliska maktarena som medierna är.