Ledarkrönika För en månad sedan for skandalen med den sextrakasserande berömda filmregissören över världen. Den visade sig bli nålen som stack hål på en varböld. Bara i Sverige har tusentals kvinnor under hashtagen #metoo rest sig mot sexuella trakasserier och övergrepp. I sociala medier har kvinnor tagit del av varandras berättelser. En del gäller fasansfulla upplevelser av grova kränkningar och våldtäkter. Det handlar om brott som borde utredas och lagföras. Dock inte genom att gärningsmännen hängs ut i olika medier, utan genom den vanliga rättskedjan. Häxprocesser är inte ok.

Andra berättelser gäller en sexistisk kultur där nedlåtande och objektifierande attityder mot kvinnor blivit normalt. #metoo handlar om kvinnors erfarenheter av att män vägrar respektera deras gränser för intim närhet. Om kvinnors krav på att inte bli betraktade som mindervärdiga sexuella objekt. Det handlar om makt och om män som inte tillskriver kvinnor ett värde jämställt deras eget.

#metoo-rörelsen kan tolkas som att utvecklingen går åt fel håll. Som att mäns sexuella förtryck av kvinnor ökar. Ärkekonservativa moralens väktare vittrar morgonluft. Det finns säkert fundamentalister på diverse håll (inte bara muslimska) som vill ut och uppmana kvinnor att inte klä sig och uppträda så att de utmanar mäns lustar. Men de som förordar att kvinnor ska skyla och huka sig, ger i samma andetag en hemsk bild av mannen. Som om män är djur med en sexualitet som de inte kan behärska. Jag tror de har fel.

#metoo-rörelsen kan även tolkas precis tvärt om. Som att decennier av krav om jämställdhet – och i länder som Sverige också konkreta reformer – börjar få avgörande effekt. Tiden är mogen för krav om att mänskligheten befrias från en kvinnoroll som innehåller underordning genom sexualisering och sexuellt våld. Och en mansroll som kräver att män använder sexualitet för att förtrycka och våldta istället för att uppleva värme och kärlek. Det allra bästa som kan komma ur #metoo är att vi tar tag i problemet med att sexualitet används för att härska istället för att älska.

Socialdemokaterna har sedan 1994 tillämpat jämn könsfördelning av kandidater i allmänna val. På det sättet har kvinnorna i partiet en starkare röst och mer makt. #metoo-rörelsen ska inte få ändra på den ordningen. Tvärtom måste strävan efter jämställd fördelning av politisk makt användas till att med kraft fortsätta kampen för jämställdhet mellan könen på alla plan. Socialdemokaterna måste intensifiera arbetet med att få bort sexualiserat våld och förtryck, så väl inom egna led som i Sverige och världen i stort.

När Olof Palme talade inför Socialdemokratiska kvinnoförbundets kongress 1984, uppehöll han sig med stort allvar kring frågan om mäns våld mot kvinnor. Han konstaterade att ”kvinnomisshandel och andra övergrepp mot kvinnor är en del av ett destruktivt socialt mönster, som band annat har sin grund i våra kvinno- och mansroller. Ur detta perspektiv måste de [direkta åtgärderna] åtföljas av ett tålmodigt jämställdhetsarbete, med målet att män och kvinnor i alla avseenden skall kunna leva som fria individer på samma villkor.”

#metoo-rörelsen visar att vi fortfarande har en hel del att göra innan detta mål är nått. Låt inte det som nu händer ge reaktionära krafter makten. Se det som en uppmaning om att Socialdemokraterna år 2018 ska gå till val med en politik för ökad jämställdhet. En politik som kan bidra till att förändra kulturen i samhället så att såväl kvinnor som män kan utvecklas på bästa möjliga sätt. Kort sagt, låt jämställdheten bli en av valets viktigaste frågor.