Ledare När jag var liten grabb hade jag för vana att plocka isär saker och ting. Det kunde vara leksaksbilar, bandspelare, radioapparater eller dockor som kunde säga ”Mama!”. Ibland med skruvmejsel, ibland med en morakniv.

Oftast kunde prylarna återställas, men det hände att de fungerade sämre eller inte alls.

Av detta lärde jag mig den hårda vägen att talessättet ”Du ska inte försöka laga något som inte är trasigt!” äger sin riktighet.

Som alla förstår kommer därför denna krönika att handla om regeringens förslag om grundlagsändring av yttrandefrihetsgrundlagen och tryckfrihetsförordningen.

Framförallt är det förslaget om att inskränka offentlighetsprincipen som dragit till sig en del uppmärksamhet. Regeringen föreslår att vissa offentliga handlingar – exempelvis databaser över domar – bara ska få användas av etablissemanget Det vill säga stora medieföretag, banker, regeringskansliet och företag.

Det är förstås tillräckligt för att bland paranoida väcka misstankar om att denna ”licensiering” för användandet offentlighetsprincipen också är förklaringen till att det inte debatterats så mycket.

De stora drakarna är rätt nöjda med att få exklusiv tillgång till information som i dag kreti och pleti kan använda. Och det ger svenska makthavare en möjlighet att anpassar oss till den mer njugga ordning som råder inom EU.

Hur det än är med den saken kan vi se att perioden av öppen information är på väg mot sitt slut.

Makt bygger nämligen i hög grad på att kunna bevaka hur information används. Om vem som helst kan göra sammanställningar av information till kunskapsunderlag, då försvinner också makthavarnas traditionella privilegier.

När makten inte längre har kontroll över radio- och tv, när skolorna kan skötas av vem som helst, när det inte går att stoppa nyheter genom att beslagta tidningar – då är det inte längre lika lätt att styra riket.

Det är inte bara vår egen regering – med oppositionens gillande – som går fram den här vägen, utan även storföretagen. Sådana som Facebook försöker visa att de också vill hålla koll på medborgarna.

Det finns till och med förslag om att de stora svenska medieföretagen ska inrätta något slags sanningsministerium som ska hjälpa oss okunniga pigor och drängar att avgöra vad som är sant och inte sant i nyhetsrapporteringen.

Men för oss medborgare fungerar det rätt bra. Låt därför vara skeptiska till dem som vill plocka isär det som fungerar.