Ledarkrönika Jag är halvt blind på vänster öga. Grå starr. Det är väldens vanligaste orsak till dålig syn, läser jag på netdoktor.se. När jag nyligen var på ögonmottagningen på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg konstaterade läkaren att jag har samtliga tre sorters grå starr som finns. Det opereras vanligen, ett rutiningrepp på cirka tolv minuter med lokalbedövning.

Till saken hör att jag opererades för grå starr på höger öga 2012. Rutiningreppet misslyckades två gånger. Linsen gled runt i ögat. Det måste gå en tid mellan operationer och inklusive den tredje mer komplicerade operationen under narkos tog det hela våren 2012. Minns att jag liggande med piratlapp för ögat följde Breivik-rättegången. Inte heller den tredje operationen var helt lyckad, jag fick en permanent bländningsskada. Totalt två år ägnades åt ögat, med second opinion (granskning av oberoende kirurg), otaliga efterbehandlingar med laser, utprovning av mörkbruna linser som hjälpmedel, blödningar i ögat med mera.

Efter den senaste undersökningen ställde jag som absolut krav att det mer komplicerade ingreppet ska göras direkt. Jag riskerar inte att åter uppleva traumat och jag har inte råd att vara sjukskriven en längre tid om standardingreppet skulle misslyckas.

”Nej”, sa läkaren. ”Jo”, sa jag. Då läste läkaren journalen och såg alla komplikationer. ”Då får du tala med en kirurg om operationsmetod, men det kommer att ta tid. Personer med starr i båda ögonen prioriteras alltid.”

”Hur lång tid, mellan tummen och pekfingret?”

”Ett till två år.”

”Men då kommer jag ju att bli helt blind på det ögat.”

”Ja”, sa läkaren.

”Vårdgarantin då?”

”De privata kliniker vi refererar till utför inte ingrepp med narkos.”

Jag blev helt knäckt. Skulle det ta så lång tid innan jag ens fick träffa en kirurg?

När jag hämtat mig började jag kolla på vårdvalet. Något annat landsting borde kunna göra ingreppet. Ringde ögonmottagningens kontaktcenter och frågade hur det går till. De som svarar har inte mandat till något mer att mejla till högre instans.

Bara efter någon timma ringde det. ”Hej, jag heter Anna och har hand om väntelistan för ögonkirurgi, har du tid att tjôta lite?” Väldigt okonventionell öppningsfras.

”Jag ser här att du har sista prioritet till kirurgin. Sjukhuset vill inte att vårdvalet ska utnyttjas, det står på internremissen att ett eventuellt ingrepp ska göras här. Men prioriteringen verkar inte rimlig med tanke på att du är i arbetsför ålder. Vet du, jag gör något jag egentligen inte får. Jag lägger dig överst. Nionde januari bokar jag in dig till en kirurg.” Sedan tjôtade vi om ditt och datt.

Anna på väntelistan. Ett rekorderligt fruntimmer skulle min farmor sagt.

Det är en särskild känsla av välbehag att bli högprioriterad. Ändå är jag inte bekväm med att gå före andra. Det kan handla om tusen personer. Skulle jag sagt att i rättvisans namn vill jag stå kvar sist? Samtidigt visar en avhandling av Goldina Smirthwaite att kvinnor generellt har längre väntetider än män när det gäller operationer för grå starr. Mäns yrken bedöms vara mer synkrävande och bilkörning ett mer manligt behov.

Jag kan välja att se Annas agerande som en feministisk handling.