Ledarkrönika Moderaterna tycks nu röra sig mot sin gamla klassiska position i svensk politik. De går gradvis tillbaka till ursprungsläget. De verkar klara att återerövra SD-väljare och börjar växa igen. Därmed får den nye partiledaren vind i ryggen. Och kan säkra åtminstone moderaternas normalposition i svensk politik, som är någonstans mellan 15 och 20 procent.

Genom att återta sin position som ett uttalat högerparti erbjuder de dessutom en nytändning i svensk politik. Eller snarare en slags retro- och nostalgiträff för gamla höger- och vänsterskalister. Arbetarrörelsen får åter ett högerspöke att brottas med. Moderaterna kan med vinstdebatten och annat vänstervrövel – som att S-företrädare för inlägg som tolkas som de gärna har lite stök på biblioteket eftersom det är synd om underklassen.

Moderaterna myser. Ännu en gång få kämpa mot socialismens införande och skydda svenska folket mot att hamna i Folkhems-Gulag. Och försvarar de folkliga dygderna om skötsamhet mot sosseflum och pjåskande.

Därmed kommer de att ta ett raskt språng tillbaka några decennier. Frågan är då om väljarna hänger på?

Men detta är inte det enda som händer. Även om moderaterna delvis återtar sin högerposition framträder deras partiledare med ett något annorlunda tonläge. Ulf Kristersson säger sig vilja göra moderaterna till ett parti som uppträder som de vuxna i rummet. Medan de andra käbblar ska moderaterna vara resonabla och sakliga.

Detta är ett tonläge som socialdemokraterna får vara uppmärksamma på. Vad Kristersson verkar vilja erövra är det revir som statsminister Stefan Löfven länge försökt pinka in – att vara det blocköverskridande partiet som vill Sveriges bästa.

Observera alltså att moderaterna både erbjuder en chans för arbetarrörelsen att hojta om högerspökets återkomst, samtidigt som de själva framträder som samarbetsvilliga. De litar på att bilden av att socialdemokratin gjort en rejäl vänstersväng – samtidigt som de själva vill ha lösningar för alla – kommer att gynna dem.

Detta är inget nytt recept. Det var ungefär så den legendariske moderatledaren Gösta Bohman agerade. I början på 1970-talet kritiserade han Palmegenerationen för att vara vänsterradikala och fördärva det gamla folkhemmet, medan han själv talade väl om Per Albin Hansson och samarbete som politisk väg.

Den gången fungerade upplägget rätt bra. Socialdemokraterna trodde inte sina öron och var övertygade om att denna brutala gir inte skulle fungera.

Moderaterna blev så småningom det ledande partiet på den borgerliga flanken. Och socialdemokraterna sjönk gradvis samman, först röstmässigt, sedan ideologiskt.

Vi får se hur det går den här gången. I vart fall ser jag konturerna av Gösta Kristersson ta form.