Ledarkrönika Dagligen hör vi och läser om djävligheter. Här är en till. Katia Wagners nya reportagebok Pojkarna och de ensamma poliserna är en nedstigning i ett Kafkas Processen-helvete. Den är ett dokument om ett människofientligt system. Vårt system.

Bokens fokus ligger först på en och senare två poliser i Stockholm som i flera år kämpat för att frågan om pojkar som lever på gatan alls uppmärksammades. De hånades av arbetskamrater och fick få resurser för ett heroiskt arbete som ofta också gjordes på fritiden. Pojkarna går under betäckningen ”de marockanska gatupojkarna” som fått dåligt rykte för brottslighet och för att de ska ha tafsat på tjejer. Senare visade det sig att det inte var så enkelt. Polisanmälningar gjordes mot män med olika etniska bakgrunder, där vita var i majoritet. De flesta pojkar Katia Wagner möter är i alldeles för dåligt skick för att gå på festival, än mindre tafsa på tjejer.

Boken belyser att de begår brott för att överleva, men också hur de exploateras sexuellt och ekonomiskt. Många av dem har försökt skapa sig ett liv i olika europeiska länder innan de kommit till hit. De flyr undan förfärliga förhållanden, de upplever sig utan framtid. Deras länder kan vara i konflikt och krig, andra inte. Många var gatubarn redan när de flydde. Deras föräldrar är döda eller har svåra sjukdomar och pojkarna anser att det är deras plikt att försörja familjen. En del får asyl, andra inte, utan är dömda till att leva ett hårt liv på gatan.

Katia Wagner gör inte de här pojkarna till mer offer är de redan är. Hon ursäktar dem inte heller. De bedöms vara mellan tio och sexton år. Hon beskriver hur de skyfflas runt mellan migrationsverket, polisen, goda män, boenden, familjehem – ingen vill ta helhetsansvar. Ett stort ansvar läggs på pojkarna själva, vilsna och illa tilltygade som de är. Politiskt är det som om problemet inte existerar utan delegeras till ett helsnurrigt och ineffektivt system.

Framförallt kommer de två polisernas vanmakt fram. De gör faktiskt allt som står i deras makt för att stötta och hjälpa pojkarna att ta sig från gatan, från droger och från prostitution. De misstänker att storskalig trafficking för sexuella ändamål pågår – men det tar lång tid att få gehör. Anmälningar på anmälningar från de inom systemet som faktiskt bryr sig läggs ner.

Den här boken förmedlar hopplöshet men det finns några ljuspunkter. Ett par bröder som förenas från att ha splittrats när de kom till landet. De fixar ett liv med skola och egen lägenhet. En pojke som blommar upp i ett familjehem och tror på en utbildning han också kan utöva i sitt hemland och försörja sin familj. Han får avslag på sin asylansökan och försvinner. Igen.

Att boken beskriver ett systemfel råder det ingen tvekan om. Barn – oavsett varifrån de kommer – får inte behandlas så. Katia Wagner synliggör något ingen helst vill se eller veta om. Mycket bra.

Men sen då? Samverkan mellan myndigheter har det talats om så länge jag kan minnas. Det verkar ha blivit ett kodord för att inget ska ske.