Ledarkrönika Helst vill jag inte skriva den här artikeln. Men om ett år kanske jag faktiskt måste göra det. Så jag river plåstret redan nu.

Så varför förlorade socialdemokraterna valet 2018?

Partiet gjorde den nervösa medelklassen ännu mer nervösa med att svänga kraftigt vänster i frågan om välfärdsvinsterna. De fångades av sin egen retorik och började låta som vänsterpartister.

Framförallt gav vänsterpiruetterna borgerligheten en chans att mobilisera. Det som uppfattades som attacker mot privata välfärdsföretag gjorde också näringslivet sura och fick dem att engagera sig mer än annars för en borgerlig seger.

Att låta miljöpartiet driva en politik som gör vardagen svårare för väljarna är inte heller alltid det bästa sättet att vinna val. Kanske nödvändigt för framtiden, men uppfattas som trakasserier av många.

Genom att misslyckas med att föra en tydlig linje i migrationsfrågan, efter Tvärvändningen, framförallt inte klara av att redogöra tydligt för tankarna bakom beslutet om de ensamkommande, förlorade partiet åter terräng till Sverigedemokraterna (och moderaterna).

Till detta kom att skjutningarna och våldet fortsatte, dag ut och dag in. Även om det främst verkade vara gangsters som skjuter gangsters, gröpte det gradvis ur förtroendet för integrationspolitiken, polisen

och politikernas förmåga.

Omprioriteringarna som migrationen medförde i välfärden retade upp allt fler. Då hjälpte det inte att tiderna var goda, att socialdemokraterna talade oavbrutet om att ALLT var ”den svenska modellen”.

Så kom kravet på amorteringarna som irriterade alla som var på väg att köpa bostad och spädde på oron för hur bostadsmarknaden skulle utvecklas.

Socialdemokraterna underskattade den nye moderate partiledarens dragningskraft och fattade aldrig att folket faktiskt vill ha någon som åtminstone påstår sig vara den vuxne i rummet. Även om statsminister Stefan Löfven också försökt axla den manteln genom att prata om att blockpolitiken behöver överges, blev det Kristersson som vann kampen om landsfaderskapet.

Regeringen skrämde också upp folk genom att mumla om höjd pensionsålder, att sommarlovet borde kortas och att snuset egentligen

borde förbjudas.

Partiet tyckt sig också kunna gå på vatten, när det snarare ökade i opinionsmätningarna, trots problem med ministrar som måste avgå efter Transportstyrelseskandalen. Partiet sänkte garden.

Slutligen. Det som fällde avgörandet var oförmågan att avreglera dansandet. Trots riksdagsbeslut om att det inte längre ska krävas tillstånd av polisen för att anordna dans – alltså ett förbud mot spontandans på restauranger etc – så segade regeringen med detta.

Frågan i sig var kanske inte så viktig. Men den kom att stå som symbol för en regering som höll sig i sargen, först därför att det inte heller var någon annan som spelade match, sedan därför att alla andra

åkte så våldsamt.