Kristallnatten. Torsdag 9 november 1938 inleddes nazismens folkmord. Natten mellan 9 och 10 blev startskott för utrotningen av judar, romer, homosexuella, personer med funktionsnedsättning, fackföreningsaktiva och oppositionella i allmänhet.

Jag är alltid berörd och gripen denna kväll. I Göteborg brukar det anordnas ett tyst fackeltåg på paradgatan Avenyn för att hedra nazismens offer. Så även i år och ett stort antal organisationer har ställt sig bakom, exempelvis TCO. Mitt engagemang rör sig långt tillbaka i tiden, min familj har nära vänner som är judar. Men jag har också arbetat nära och med grupper som i dag känner sig hotade av nazisterna.

Därför känns minnet av dagen viktigare än någonsin. Särskilt med tanke på Nordiska motståndsrörelsens mobilisering. Visserligen fick de tji de 30 september då de planerat en marsch genom Göteborg, inte så långt ifrån synagogan. Nu blev marschvägen förkortad genom beslut av förvaltningsdomstolen, och de stoppades av polisen redan innan de ens hunnit fram till Liseberg. Samlingen var vid ICA där jag bor så jag såg vad som utspelade sig där på nära håll.

De försökte sig på en återkomst förrförra helgen med flygbladsutdelning på Avenyn men omringades snabbt av förbipasserade och eskorterades bort av polis till samma ICA.

Vet inte varför just denna plats är så bra att förvara dem på. Många handlar där och vissa trakasserades grovt den 30 september. ICA lär inte tycka det är optimalt.

Från det ena till det andra. På sistone har jag funderat på bristen av kollegial solidaritet. Utan att skryta, men jag är generös med att förmedla kontakter, kunskap, läsa texter och så vidare – men har märkt att jag inte får så mycket tillbaka, ibland inte ens ett tack. För närvarande är det jag som har en svacka och trots att folk prisar min kompetens är de som bortblåsta när det gäller uppdrag eller åtminstone pepp. Jag tror att arbetssökande kan ha ungefär samma upplevelser. Det är lätt att bli sedd som en loser och då vill kanske inte folk ”smittas” utan håller sig borta.

Är tiden för kollegial solidaritet borta? Kanske har den kapitalistiska andan krupit under skinnet också på dessa personer som inte sällan har vänstersympatier. Jag har i det längsta försökt bortse från att se mig som rival om uppdrag därför att jag tycker att det inte anstår mig. Det anstår inte min personliga integritet, mitt människovärde och min proffessionalitet. Visst kan jag tycka att det är tråkigt när uppdrag går mig förbi men att se mig som konkurrensutsatt är destruktivt.

Ur ett affärsmässigt perspektiv är säkert detta synsätt vansinne. Men så är jag också osedvanligt dålig på att marknadsföra mitt ”varumärke”. Som egenföretagare förstår jag nästan inte innebörden av att jag skulle vara ett varumärke. Jag är ju jag. Är det min kompetens som är varumärket kanske?

Ja, jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det hela. Känner mig utnyttjad och det är en bitter känsla. Det är lätt att tappa sugen.

Men: nya tag, skit i varumärkesgeggan och bortse från oproffsig snålhet.

Hellre fattig än slav under marknaden.