Ledarkrönika Sverige är på väg att lämna folkhemsidealet där vi alla ska vara som en enda stor familj ­– till att istället driva ”identitetspolitik”. Istället för medborgare ska vi tillhöra den ena eller andra stammen.

Tydligast är förstås etnicitet. För var det enkelt, antingen var där svenskar eller utlänningar. Nu har vi fått ett antal minoritetsgrupper av typen ”svensk med utomnordiska föräldrar”, ”nyanländ” eller ”person med nordisk bakgrund”.

Den som kallas ”svensk” anses vara etnisk svensk. Medan ”svensk medborgare” kan avse någon som inte ens talar språket, men som på något sätt fått svenskt pass.

Var vi bor har blivit synonymt med vem vi är. Stad mot land, norr mot syd. Och så de förbannade Nollåttorna som tar allt etc.

Äldre ställs mot yngre. Och ingen får kallas gammal!

Det har blivit så svårt att veta vem som är Han och Hon att vi känner oss tvingade att kalla alla för ”hen”.

Sexuell läggning har komplicerats så att vi just nu har en skala som kallas HBTQ. Några vill till detta Hetero, Bi, Trans och Queer lägga till Pan och A-sexuella. Men om vi istället säger HBTQ+ visar vi med plustecknet att alla, även de som går igång på Berlinmuren, kan känna sig inkluderade.

Alla dessa identiteter har förpassat oss långt från det gamla folkhemsidealet om att det ska finnas varken kelgrisar eller styvbarn.

Därför är det intressant att vänsterpartiet vill att staten ska göra systematiska enkäter för att kartlägga vilken slags identitet folk bekänner sig till. Och om de känner sig förtryckta.

Vänsterpartiet har fått mycket kritik för detta – det har talats om att de vill rasmärka hela svenska folket, att detta är inledningen till ett nytt Gulag etc – men jag skulle istället skjuta in mig på ett par andra problem med detta. Problem som de flesta partier delar med vänsterpartiet.

För det första finns det en övertro på att det går att styra samhällsutvecklingen med hjälp av detaljerad statistik. Politikerna tror att om de får bra siffror på allt som händer kan de med fina små justeringar av statsmaskineriets rattar baxa oss tryggt och säkert mot soluppgången.

Inget tyder på att så skulle vara fallet. Politiken ligger alltid ett steg efter utvecklingen.

För det andra säger inte insamlad statistik ett dugg om vad som händer i verkligheten. Insamlade siffror är bara siffror. Hur det går till när folk blir diskriminerade i vardagslivet är inget som en statistisk centralbyrå kan ta reda på.

Vänsterpartiet är, liksom andra partier, likt fyllot som letar efter nycken under gatlampan – inte för att han tappat den där, utan därför att det är ljusare.

Dessutom konstaterar jag att motionen som vänsterpartiets kongress godkände inte skriver något om arbetarklassen. Det är var identitetspolitiken tagit detta gamla arbetarparti. Proletärerna är försvunna i den socialistiska ekvationen. Det arbetande folket är osynliggjorda.

Det borde något parti göra något åt.