Jag minns fortfarande utropet för att lindra paniken på julgransplundringen hemma på IOGT-lokalen när tomten kom inklampande: Alla får påsar!

Vi barn lugnade ner oss när vi såg att det förutom snask fanns frukt i påsarna. Det var på den tiden barn började genomskåda vuxnas lögn om att frukt också är godis.

Detta brukar jag tänka på när jag tar del av alla dessa galor och prisutdelningar. Nu senast Oscarsgalan, som är moder till dagens mediala virvelvind av prisceremonier.

Det finns priser för i stort sett alla branscher och yrkesriktningar. Skådisar ger andra skådisar utmärkelser. Journalister belönar journalister. Författare författare etc.

Det är reklamgalor; mat- och dryckesgalor för enbart kvinnliga proffs; det går att bli utnämnd till årets Homo eller årets Hetero; och pris för Sveriges bästa skolmat.

Det finns modegalor som till och med lyckats hitta en sosse som inte klär sig som en brandskaderea på Galne Gunnar – och som därför kan bli belönad.

Det är ett slags kulturell incest. Om X har ett fint pris, då ska vi också ha det. Det ger bra reklam, en chans att bjuda andra makthavare på skumpa och sätter oss i centrum lagom tills kvällsnyheterna.

Alla dessa priser är inspirerade av adelsväsendet. Men förr var det kungen som adlade ett fåtal personer som behövdes för att reproducera den inskränkta maktutövningen. Idag har vi demokrati och alla räknar med att få stå i centrum. Om inte, riskerar vi uppror därför att folk känner sig förbisedda.

är i det där samhället som Andy Warhol talade om – där alla är världsberömda i 15 minuter. Med den nya tekniken är det lätt att återspegla sitt ego. Och gestalta sitt liv som en film. Var och en sin egen skådis.

För om vi förr knäppte kort för att föreviga någon viktig händelse – som att farfarsfar fyllde 90, kusinen konfirmerades eller för att helt enkelt minnas julmiddagen 1970 – så lever vi dag våra liv i syfte att de ska bli bildsatta.

Förr bevarades stora händelser åt eftervärlden därför att de var stora händelser. I dag är det en stor händelse endast om det blev viralt på nätet.

Hur fan kan någon fylla 40 om det inte finns på Fejset?

Således har vi galor och priser för i stort sett allt. Alla ska någon gång få en guldstjärna. Ingen ska känna sig utanför.

Frågan är om vi inte borde ha en gala för oss brödskrivare också? Årets kolumnist? Bästa bildbyline? Bästa rubrik?

Jag ser det som en ren rättvisefråga. Alla ska få påsar!