Under flera decennier har Sverige arbetat för kärnvapennedrustning – och det har skett oavsett om landet har haft borgerliga eller socialdemokratiska regeringar.

”Det slutgiltiga målet med det långsiktiga nedrustningsarbetet är en värld utan kärnvapen – ett mål jag tror vi alla delar”, sa till exempel tidigare utrikesministern Carl Bildt (M) i riksdagen 8 november 2012.

Då var det ett fullkomligt okontroversiellt uttalande som inte väckte uppståndelse på någon ledarsida. Men när Margot Wallström, dagens socialdemokratiska utrikesminister, uttrycker samma ambition beskrivs hon som naiv i kärnvapenfrågan av borgerliga ledarskribenter.

Dagens Nyheter (ob lib) menar att det finns en del av regeringen som ”tror att det blir fred på jorden bara Sverige får sitta i FN:s säkerhetsråd”.

Vilket kvalificerat trams! Wallström är ingen bimbo. Hon är en rutinerad, klok och internationellt respekterad politiker.

Till skillnad från sina kritiker har hon dessutom förmågan att hålla flera tankar i huvudet samtidigt.

Hon och regeringen står för en utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik som rymmer en blandning av sött och salt. Den rymmer både mjuka inslag (som arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och kärnvapennedrustning i världen) och hårda karameller (som investeringarna i det egna folkförsvaret och de militära samarbetsavtalen med USA, Frankrike, Storbritannien och Finland).

Det är inte en fråga om antingen eller utan om både och.

Det är dessutom svårt att förstå den borgerliga upprördheten kring den omtalade FN-konventionen om ett kärnvapenförbud.

Det som skett är att regeringen tillsatt en utredare (erfarne Lars-Erik Lundin) som ska se över konventionen och vilka konsekvenser en ratificering kan få – bland annat hur den påverkar Sveriges försvarssamarbeten med andra länder.

Lundin ska redovisa sitt uppdrag senast 31 oktober. Därefter blir det riksdagen som så småningom fattar det slutgiltiga beslutet om en eventuell ratificering.

Det är en normal, ansvarsfull, seriös och demokratisk hantering. Först grundlig analys, därefter beslut.

Larvigt blir det också när Moderaterna (i en debattartikel Svenska Dagbladet 29 december) försöker skapa bilden av att Wallström visar ointresse för EU och undfallenhet mot Ryssland.

Gång på gång har Wallström ju tvärtom slagit fast att EU är Sveriges viktigaste utrikespolitiska arena.

Detta lilla land i norra Europa gör dessutom skillnad i EU-sammanhang.

Den ansedda tankesmedjan European Council on Foreign Relations beskriver Sverige som det näst mest inflytelserika EU-landet efter Tyskland. Inom fem av tolv områden rankas Sverige som ett av de ledande EU-länderna. Bland dessa områden finns sanktionerna mot Ryssland och stödet till Ukraina.

I alla sammanhang har Margot Wallström även fördömt Rysslands agerande i Ukraina. Hennes utrikesdeklaration 15 februari 2017 var klar och tydlig:

”Sverige fördömer Rysslands aggression mot Ukraina och illegala annektering av Krim. Sanktionerna ska ligga fast så länge skälen till att de infördes kvarstår. Genom att stödja Ukrainas reformarbete och slå vakt om landets suveränitet och territoriella integritet enligt folkrätten bidrar vi till landets strävan att närma sig EU.”

Det är begripligt att de borgerliga letar stridsfrågor för att mobilisera sina kärntrupper inför valet 2018. Deras attacker mot Wallström saknar dock sans och balans.