Tillväxt måste delas av alla

TILLVÄXT Det behövs trygga människor för att skapa hållbar tillväxt. Låter detta lite övermaga? Kanske, men vi kommer alla ner på jorden när vi ser de problem, som arbetslöshet eller de höga sjuktalen innebär för så många i vårt samhälle.

Både sjukdom och arbetslöshet utgör en hämsko för tillväxt och därmed i sin förlängning för möjligheterna skapa de nya jobb och den välfärd som så många eftersträvar.

Bara detta med jobben. Alltför många i Sverige är öppet arbetslösa just nu, eller befinner sig i så kallade arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Samtidigt vet vi att det saknas människor i både vård och omsorg.

På många, alltför många offentliga arbetsplatser saknas personal. De höga sjuktal som det bekymras så mycket över har sin förklaring i de på anställda alltför slimmade arbetsplatserna. Människor hinner inte med hur mycket som helst i ett samhälle under ständig omdaning.

Den totala öppna arbetslösheten är trots alla åtgärder fortfarande alltför hög. Mellan sju och åtta procent.

Statistik är en sak. Det är ett rabblande av siffror, men den som har en arbetslös i sin närhet vet att verklighetens jobblöshet gör ont. Det gör ont att äta sin frukost utan att sedan kunna gå till ett arbete, det gör ont att leva på en a-kassa som knappt räcker till vardagens utgifter.

Målet måste vara att pressa ner den öppna arbetslösheten till minst fyra procent, men inte bara det. Trots ambitiösa åtgärder dröjer jobben. För dem som är utan jobb ökar därför misstroendet mot samhället.

Välfärd kan aldrig byggas på egoism och den starkes rätt över den svage. Tillväxt måste delas av alla. Inte berika ett fåtal. Från borgerligt håll och från arbetsgivarorganisationerna framförs inte sällan krav på en flexiblare arbetsmarknad, om en avreglerad arbetsmarknad och om en arbetsmarknad där arbetsgivaren helst ensam får bestämma över arbetstagarnas rättigheter och skyldigheter.

Den av arbetsgivare så omhuldade flexibiliteten har skapat ökad otrygghet och ett snabbt ökande antal arbetstagare med osäkra anställningsformer. Lägg därtill tillfälliga anställningar, korta inhopp vid behov, visstidsjobb, vikariat och projektanställningar. Det är arbetsformer som kommit för att stanna. Tryggheten är satt på undantag.

Vi är på väg in i en ny avtalsrörelse där kraven från facket är löneökningar på mellan två och tre procent medan arbetsgivarna säger stopp och belägg. Det finns inget utrymme för löneökningar.

Som det ser ut idag kan det bli flera skarpa lägen under kommande lönerörelse. En avgörande fråga blir nivån på de allra lägsta lönerna. De måste förbättras.

Det är bra för samhällsekonomin, att de med de allra lägsta lönerna lyfts. Då ökar köpkraften och konsumtionen. Dessutom är det så gott som alltid kvinnor som har de lägsta lönerna. Mot den bakgrunden är det som nu händer inom Kommunal olyckligt. Som LO:s största medlemsförbund med drygt 500 000 medlemmar är man en tung pjäs när ett nytt avtal ska förhandlas fram.

Den kritik som nu drabbar Kommunals ledning är berättigad och självförvållad, men får förhoppningsvis ingen bäring på kommande löneförhandlingar. Nu är den risken minimal. Trots interna felsteg står förbundet starkt i sina lönekrav.

Däremot är tålamodet sedan länge på upphällningen när det gäller fackföreningsledares ständiga snedtramp. Så rättning i leden !

 
 
  • Mest lästa artiklarna