Tävla inte i lokalpatriotism!

Det är med stort intresse jag läser vad ledarsidor i andra tidningar skriver om den nya tänkta norregionen. Det finns de som är direkt avvisande – till exempel liberala Norran i Skellefteå och Östersunds-Posten (C). Men de flesta ledarskribenter har en ganska nyanserad och konstruktiv inställning till regionbygget.

Ola Nordebo i liberala Västerbottens-Kuriren manar Umeå till ödmjukhet.

”Kavla inte upp ärmarna, tävla inte i lokalpatriotism och ställ inga upphetsade krav på att Umeå ska bli residensstad i en ny region omfattande de fyra nordligaste länen”, skriver han.

Nordebo menar att det symboliska värdet av etableringen av nya regionparlament eller en ny residensstad behövs långt mer på andra håll än i Umeå.

I liknande banor resonerar Marcus Bohlin i likaledes liberala Sundsvalls Tidning. ”Sundsvall står och faller inte med titeln som regionhuvudstad”, skriver Bohlin.

Bohlin ger även en eloge till Sundsvalls S-kommunalråd Peder Björk som vill bädda för ett gott samarbetsklimat i regionen. I en intervju i P4 Norrbotten fick Björk frågan om han tror att det kommer att bli svårt att komma överens i den tänkta norregionen. ”Nej, jag tror inte att det kommer att bli en så stor dragkamp om vi kan vara överens om att när vi fördelar funktioner i hela den här regionen, att vi ska ha en balans så att vi alla kan komma ut och vara vinnare i en sådan här regionbildning”, svarade han.

Patrik Oksanen i centerpartistiska Hudviksvalls Tidning har en lösning. ”Istället för att gynna dagens norrländska tillväxtorter bör Norrlandsparlamentet sammanträda i Lycksele och Härnösand få ha kvar landshövdingen”, skriver han.

Själv har jag pekat på möjligheterna att dela på förvaltningsapparaten. Till exempel att Luleå tar hand om regionala utvecklingsenheten, att Östersund får kulturförvaltningen, att Umeå blir säte för sjukvårdsnämnden och så vidare.

Kort sagt: Det går att tänka sig många olika varianter – och det går säkert att hitta en schysst fördelning mellan huvudorterna i regionen.

Til syvende og sidst är det inte heller lokaliseringen av ett antal regiontjänstemän som avgör hur det kommer att gå för Norrbotten eller andra delar av norra Sverige.

Tillgången till ett landstingshus och ett landshövdingeresidens är inte det som avgör Luleås framtid.

Utvecklingen för SSAB, universitetet, investeringarna i Luleå hamn, bostadsbyggandet, datahallarna och annat näringsliv är betydligt viktigare.

Ödesfrågan för alla sjukhus och vårdcentraler i norra Sverige är dessutom inte om det sitter ett stort antal landstingsråd i Luleå eller några regionråd i till exempel Lycksele. Det är inte illvilja som tvingar landstingspolitikerna att ständigt spara, höja skatten och se över verksamheten. Det är befolkningsutvecklingen.

SCB-statistiken ger ett dystert besked. 1992 hade Norrbotten en befolkning på sammanlagt 266 000 invånare. I dag är invånarantalet under 250 000 invånare. Det innebär ett tapp med hela 16 000 personer på bara ett par decennier. Det är ingen marginell nedgång. Det motsvarar hela befolkningen i Älvsbyn, Övertorneå och Överkalix – det vill säga hela tre norrbottniska kommuner! En sådan kraftig befolkningsminskning undergräver naturligtvis både underlaget och resurserna för sjukvård, tandvård och all annan landstingsverksamhet.

Det är en trend som dagens län och landsting varit oförmögna att vända – och en ny region är inte heller en ”quick fix” på befolkningsfrågan. Oavsett regional organisationsform gäller det därför att fortsätta att gneta på – med statligt riskkapital, investeringar i infrastruktur, högre utbildning, forskning, aktiv kulturpolitik och annat som kan medverka till en bättre utveckling i norr.

 
 
  • Mest lästa artiklarna