Ledare Den 9 mars 2017 skrev jag en ledare om de vikande medlemstalen i de politiska partierna. Bara en bråkdel av svenskarna är med i ett parti.

Som ett exempel: I valet 2014 var det mer än 1,9 miljoner svenskar som röstade på Socialdemokraterna. Men av alla dessa väljare, som sympatiserar med S, är det bara 89 000 som är partimedlemmar.

Efter ledaren fick jag ett mejl från en tidigare S-tungviktare. Han skrev:

”Hej, Olov! Apropå din ledare vore det intressant att läsa hur du ser på några konsekvenser som blir mer aktuella.

Om medlemmarna endast utgör 4 procent av partiets väljare kommer frågan om hur det bör påverka makt- och ansvarsfördelningen mellan partiorganisationen och förtroendevalda i olika samhällsorgan? Även starkare personval främst för ledande företrädare pekar i samma riktning. Den andra frågan är om partiet borde satsa hårdare på att rekrytera kandidater som ännu inte är medlemmar i partiet till förtroendeuppdrag? Och den tredje frågan blir om inte partiet borde satsa på mer öppna och kanske specialiserade arenor för samtal även med människor som ännu inte är medlemmar. Man måste nog vara väldigt intresserad för att tycka att normala partimöten ger ny kunskap och möjligheter att diskutera viktiga frågor på en lite mer krävande nivå.”

Det är svåra frågor som inte bara jag utan alla politiskt engagerade har anledning att begrunda.

Just nu – i en tid när partiorganisationerna fastställer sina valsedlar inför höstens val – finns dessutom extra goda skäl att grubbla på hur man rekryterar kandidater till alla viktiga förtroendeuppdrag.

Urvalet blir begränsat om man bara ser till dem som går på S-föreningarnas medlemsmöten. Därför bör alla ansvarskännande socialdemokrater titta utanför den vanliga boxen.

Det kan finnas politikerämnen och ledarbegåvningar även på andra håll – tjänstemannafackliga företrädare, ledare i folkrörelseorganisationer eller människor som har andra befattningar i samhälls- och näringslivet där de inte kan skylta med sina partisympatier eftersom de representerar partipolitiskt obundna organisationer.

Under årens lopp har jag mött många duktiga personer som delar arbetarrörelsens grundvärderingar men av olika skäl aldrig kunnat bekänna färg i offentligheten.

Mot den bakgrunden känns det som att valberedningarnas uppdrag blir allt viktigare. Det räcker inte längre med att bara att snickra ihop en lista med de namn som skickas in från S-föreningarna.

Valberedningarna måste, enligt min mening, spela en mer aktiv roll för att rekrytera människor till de tunga förtroendeuppdragen.

Partisekreteraren Lena Rådström Baastad, studieledaren Tomas Eneroth och andra har därför anledning att fundera på hur de kan professionalisera, stärka och utveckla valberedningsarbetet i partiet.

Det har länge varit en förbisedd funktion. Men jag skulle vilja beskriva den som fullkomligt central för att socialdemokratin ska lyckas i framtiden.

Medlemssiffrorna talar ett tydligt språk.

Partierna måste hitta nya rekryteringskällor när de ska fylla stolarna i kommunala nämnder, regionala organ och andra sammanhang.

Det går inte att hänga upp allt på en krympande skara av partiaktiva.