Inför valet 2006 marknadsförde sig Moderaterna som ”det nya arbetarpartiet”. Gamle M-ledaren Fredrik Reinfeldt hade förstått att man inte vinner val i Sverige genom att attackera anställningstryggheten, kollektivavtalen och välfärdsstaten.

Taktiken var framgångsrik. Reinfeldt blev statsminister och borgaralliansen fick regeringsmakten.

I realiteten visade sig dock Reinfeldts moderater vara något annat än ett arbetarparti. Talet om ”det nya arbetarpartiet” var en läpparnas bekännelse.

I sin första budget skalade alliansregeringen bort en tredjedel av anslaget till Arbetsmiljöverket. Internationellt ansedda Arbetslivsinstitutet lades ned. De statliga pengarna till utbildningen av regionala skyddsombud minskade.

A-kassan och sjukförsäkringen utsattes för kraftiga besparingar för att finansiera borgarnas skattesänkningskalas. Arbetsförmedlingen hårdbantades. Väl fungerande arbetsmarknadsåtgärder som plusjobb, gröna jobb och friårsvikariat skrotades.

Sakta men säkert gick det upp löntagarna att Reinfeldt inte stod för en arbetarvänlig politik

I valet 2014 backade Moderaterna kraftigt bland både LO:s och TCO:s medlemmar. Stefan Löfven (S) blev ny statsminister. Det riktiga arbetarpartiet återtog ledningen av Sverige.

2018 försöker Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna återanvända Reinfeldts finter och tricks från 2006.

”Vi är ett bättre arbetarparti än det gamla”, påstår Jimmie Åkesson.

Det är emellertid lika osant som Reinfeldts snack 2006.

En rykande färsk rapport från arbetarrörelseägda tankesmedjan Tiden visar att Åkesson och SD har lagt en rad förslag i riksdagen som har udden riktad mot löntagarna och deras organisationer.

Några exempel:

1. Sverigedemokraterna vill luckra upp arbetsrätten och göra det lättare för arbetsgivare att säga upp anställda genom att utöka undantagen från turordningsreglerna i LAS från två till fem personer. Det betyder att många anställda får försämrat anställningsskydd och riskerar att bli av med jobbet av mer godtyckliga skäl. För anställda i mindre företag avskaffas anställningsskyddet i praktiken helt. Färre kommer att våga säga vad de tycker på jobbet. Kvinnor – som ofta har större frånvaro för vård av barn än männen – får en otryggare ställning på arbetsplatsen. Och erfarna anställda som drabbas av ohälsa kommer att känna mer oro för att dessutom förlora jobbet. I förlängningen riskerar detta att leda till ett hårdare, tystare och mer omänskligt arbetsliv.

2. Sverigedemokraterna säger nej till att stoppa missbruk av tillfälliga anställningar. Trots att arbetsgivare inom vissa branscher systematiskt utnyttjar tillfälliga anställningar för att ha maximal flexibilitet, så vill Sverigedemokraterna förstärka denna otrygghet för de anställda. Det innebär att många – framför allt kvinnor, utlandsfödda och ungdomar – får fortsätta att leva år ut och år in med den osäkerhet som tidsbegränsade anställningar innebär.

3. I sin valplattform föreslår SD ett slopande av den aktiva arbetsmarknadspolitiken. Det är en politik som kommer att slå stentufft mot långtidsarbetslösa och andra grupper som av ett eller annat skäl behöver samhällets stöd för att ta sig in på arbetsmarknaden. Extratjänster, gröna jobb och liknande arbetsmarknadsåtgärder behövs för dem som har det tufft på den reguljära arbetsmarknaden.

”Sverigedemokraternas agerande i arbetsmarknadspolitiska frågor visar att partiet nu intar en konfrontativ högerposition i synen på anställdas rättigheter och möjligheter”, konstaterar rapportförfattarna Daniel Färm och Maja Stilling i Dagens Nyheter 22 februari.

Det är ingen överdrift. Faktum är att SD ligger långt till höger om Moderaterna när det gäller synen på anställningstryggheten.

SD framstår mer som ett intresseparti för arbetsgivarna än ett löntagarparti.