Under en period var Vänsterpartiets uttalade politiska ambition att bl iett öppet och odogmatiskt vänstersocialistisk parti.

Gärna med cirka 20 procent av rösterna bakom sig. Allt enligt dåvarande partioledaren Gudrun Schymans nu sedan länge bortglömda vision.

I dag är det Jonas Sjöstedt som håller i taktpinnen, och trots ett gynnat läge i det inrikespolitiska spelet, om än med allehanda internauppgörelser, har Sjöstedt inte förmått att lyfta på taket. Några 20 procent är ännu inte i sikte.

Artikelbild

| Enighet. Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet går in i valåret med optimism, vilket underströks vid partiets mycket eniga 42:a kongress.

Med alla signifikanta avhopp som skett under senare tid har Jonas Sjöstedt ingen bekväm sits inför det kommande valet. Detta även sagt efter Vänsterpartiets nu avslutade 42:a kongress i Karlstad med valplattformen: ”Sverige för alla. Inte bara för de rika.”

Så blev det något riktigt kongresslyft? Nja. Även Jonas Sjöstedt har, som så många av sina företrädare, fastnat i sin egen retorik än att visa på en vinnande väg framåt. Synd.

Det är allt så inte bara Socialdemokraterna som har svårt att formulera en övertygande politisk strategi för dagens människor och deras problem detta valår.

Ett regeringsparti har förvisso att se till hela landet och till samtliga medborgare. Då är det svårt att driva idépolitik, att ha vision er mitt i det vardagliga slitet. Då är man alltid påpassad.

Ett förfluget ord eller mening kan få oanade följder. Särskilt med en aktiv opposition, som reagerar som en opposition alltid ska göra när svaghet en hos makt en kan utmanas.

Just nu, och utifrån min verklighet, är skiljelinjerna mellan regeringenspolitik och oppositionens inte milsvidd, men den finns och är påtaglig. Allt har inte klumpat ihop sig i en odefinierbar mittensörja, som en del menar.

Att skapa nya förtroenden är förstås jobbigt, men oftast vägvinnande.

Från borgerligt hållses Socialdemokraterna, sedvanligt, som orkeslösa och fyllda av motstridiga besked och med missade möjligheter att profilera en ny politik medan höger alliansen i sin analys missat att människor trots allt strävar efter ett gott och rättvist samhälle.Det vill säga riktiga jobb, trygghet och välfärd.

Det finns en rad problem som politiken måste lösa. Bara några exempel:

Vart sjätte förskolebarn lever i dag i ett hushåll där inkomsten ligger under socialbidragsnormen. Barngrupperna på dagis har utökats till över bristningsgränsen, medan personalen dragits ner. Inom sjukvården och äldre vården är det allt färre som tar han dom allt fler.

Det går inte att skära ner på personal längre. En vändning måste till, men var finns visionerna i dag om det goda samhället? Vi närmar oss ett val. Får vi några svar att lita på?