Ledare Politiker löper i valet i höst en större risk än inför förra valet att utsättas för hot och våld, enligt Säpo.

Säkerhetspolisen konstaterar att tonläget i samhällsdebatten (icke minst i sociala medier som Facebook och Twitter) blivit mer polariserat och hätskt, vilket kan trigga sjuka hjärnor.

Därför ger Säpo ut en ny upplaga av en handbok i personlig säkerhet. Handboken ska skickas till omkring 50 000 riksdags-, region- och kommunpolitiker.

Det är sorgligt att det ska behövas men det är tyvärr nödvändigt.

En undersökning som tidningens Dagens Samhälle gjorde 2017 visar att en majoritet av de ledande kommunpolitikerna varit utsatta för hot eller trakasserier under innevarande mandatperiod.

Bland de kvinnliga politikerna är siffran så hög som 66 procent. Påhopp i sociala medier är vanligast, därefter hotfulla mejl.

Det handlar om grova tillmälen som hora, fascist, landsförrädare, äckel och påpekanden om att ”vi vet var du bor”. 16 kommunstyrelseordföranden har utsatts för direkta dödshot.

Nyligen berättade SVT:s Uppdrag Granskning om att nio landstingspolitiker i Västernorrland har hoppat av och att ytterligare tre överväger att lämna politiken efter den infekterade debatten om BB-nedläggningen i Sollefteå.

Tre politiker uppger dessutom att de utsatts för våld på grund av sitt ställningstagande i BB-frågan.

”Jag orkar inte ta emot mer skit som man får från vänner, grannar och på olika möten. Man tvingas stå till svars för allting utan att vi rår för det”, sa Christer Sonidsson (S) i programmet.

Norrbotten är inget undantag från denna trista regel. Även kommun- och regionpolitiker i landets nordligaste län får uppleva denna bedrövliga baksida av det politiska myntet.

Både Helena Öhlund, Älvsbyn, och Kristina Zakrisson, Kiruna, (som bägge meddelat att de lämnar uppgifterna som kommunalråd efter valet 2018) har vittnat om obehagliga kommentarer och drev i sociala medier.

Mot den bakgrunden är det inte konstigt att många tvekar inför att engagera sig politiskt.

Det personliga priset kan bli högt. Många tvingas oroa sig för sin egen och anhörigas säkerhet.

Det är emellertid en djupt allvarlig utveckling för demokratin.

Grunden för folkstyret är att det finns folk som åtar sig uppdragen i kommunstyrelser, socialnämnder, sjukvårdspolitik och andra sammanhang.

Vi behöver dem som är beredda att gneta med budgetar, detaljplaner, regelförändringar och andra svåra politiska överväganden.

Om färre engagerar sig – eller de enda som orkar kandidera är människor med tjock elefanthud – så försvagas demokratin.

Det finns inga enkla lösningar för att vända utvecklingen. Men det svenska samhället måste ta problemet på största allvar.

Det måste finnas lagar som ger kännbara straff för hot och våld mot förtroendevalda.

Polis och säkerhetspolis måste ha verktyg och resurser.

Men det finns framför allt ett ansvar för alla att bete sig som folk.

Det är oacceptabelt att spy ut hat mot medmänniskor, oavsett om de är kommunpolitiker, asylsökande, busschaufförer eller något annat.

Ett särskilt ansvar åvilar dessutom oss som är en sorts stilbildare i det offentliga samtalet.

Politiska och ideologiska skiljelinjer ska så klart debatteras och synliggöras – i synnerhet ett valår. Partistrategerna talar gärna om att ”konfliktnivån måste höjas”. Men frågan är på vilket sätt det sker.

Ledarskribenter, riksdagsledamöter, lokalpolitiker, kommunikatörer och andra bör alltid använda de vassaste replikerna och hårdaste orden med sans och måtta.

Det finns inga rimliga skäl att slänga ur sig glåpord som ”bloggande rövhål”, ”husblatte”, ”stolpskott” eller ”batikhäxa”.

Sådant ger bara vind i seglen åt hatarna och hotarna i sociala medier och andra sammanhang.

Ambitionen måste vara en god, respektfull och saklig ton – inte att sänka nivån, fördumma, förvanska, förgrova och förvandla det politiska samtalet till simpel gyttjebrottning.