LEDARE Det var Ines Uusmann (socialdemokratisk kommunikationsminister 1994-98) som myntade begreppet ”nollvisionen” – att ingen ska behöva dödas eller skadas allvarligt i trafiken. Uusmans initiativ blev starten för en bred samhällssatsning på trafiksäkerheten.

I början av 2000-talet genomfördes en rad åtgärder.

Promillegränserna sänktes, straffskalorna skärptes och en nollgräns för narkotika i trafiken infördes. Polisen ökade antalet utandningsprov.

Även infrastrukturen utvecklades och blev säkrare. Mil efter mil med vajerräcken byggdes. Separering av bilar, cyklister och fotgängare i tätbebyggda områden ökade. Det blev fler cirkulationsplatser.

Till detta ska läggas att det skett en teknisk utveckling med krockkuddar, alkolås och andra säkerhetssystem.

Resultaten är tydliga. Fortfarande sker många allvarliga trafikolyckor. Men antalet har minskat markant.

I fjol var antalet personer som omkom i vägtrafiken det lägsta sedan andra världskriget, enligt Transportstyrelsen. Under 2017 dog 254 personer i trafiken, vilket var 16 färre än året före.

Det skedde dessutom under ett år med högkonjunktur, vilket innebär att det blivit fler lastbilar på vägarna och fler människor som åker till och från arbetet.

Minskningen är självfallet ingen tröst för den som mist en anhörig eller skadat sig för livet i en olycka.

Men den visar att verkligheten inte är ödesbestämd. Politiska beslut har gjort skillnad för trafiksäkerheten i Sverige.

Nedgången är remarkabel jämfört med hur det såg ut på 1980-talet.

Då omkom 700-800 personer i trafiken varje år. Värst var det 1989 när 904 personer omkom i trafiken.

Framgångarna betyder dock inte att regering, riksdag och myndigheter nu får slå sig till ro.

Infrastrukturminister Tomas Eneroth (S) talar helt riktigt om att det behövs en nystart för nollvisionen och har gett Trafikverket i uppdrag att leda och samordna trafiksäkerhetsarbetet på vägarna.

Bland annat krävs fler insatser mot alkohol- och drogpåverkade förare. Nästan 30 procent av det totala antalet omkomna i vägtrafikolyckor är alkohol- eller drogpåverkade.

Det är också skälet till att regeringen vill införa automatiserade anläggningar för nykterhetskontroller i hamnar och på andra strategiska platser för att utöka polisens möjligheter till kontroller med alkoholutandningsprov.

Sådana insatser för trafiksäkerheten kostar givetvis pengar. Det är inte gratis med mitträcken, separerade körbanor, trafikpoliser, farthinder, automatiska övervakningskameror och andra åtgärder.

Men trafikolyckor är inte ett slöseri bara med människoliv, utan också ekonomiska resurser.

2005 tog MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap) fram en beräkning om hur mycket alla trafikolyckor kostar för svensk samhällsekonomi.

Då, för tretton år sedan, räknade MSB fram den hisnande siffran 21 miljarder kronor. MSB tog hänsyn till materiella kostnader, sjukvård, produktionsbortfall och annat som uppstår i spåret av en trafikolycka.

Därför finns det krassa ekonomiska skäl för att investera i ökad trafiksäkerhet. Det sparar både liv och pengar.