Sverige har en väl fungerande arbetsmarknadsmodell. Något som jag ofta påpekat på denna ledarsida. Landet har få strejker och en bra dialog mellan arbetsmarknadens parter. Det ger en stabilitet som gynnar både löntagare, näringsliv och svensk samhällsekonomi.

Men tyvärr finns undantag. Ett sådant är den djupa och långvariga konflikten i Göteborgs hamn.

Arbetsgivaren APM Terminals har ett kollektivavtal med Transportarbetareförbundet, som är ett av LO:s medlemsförbund. Normalt ska det garantera frid och fröjd för både fack och företag. När ett kollektivavtal är underskrivet råder så kallad fredsplikt under hela avtalsperioden.

Problemet är bara att det finns ett annat fackförbund – Hamnarbetareförbundet – som inte tillhör LO, saknar eget avtal med APM Terminals och vägrar att skriva på ett hängavtal till Transports kollektivavtal.

Medlingsinstitutet har varit inkopplat för att försöka ena parterna. Men Hamnarbetarförbundet sa blankt nej till medlarnas bud.

Det har skapat en ohållbar situation.

Göteborgs hamn, som var tänkt att bli norra Europas nav i sjöfarten, har tappat massor av trafik. Stora kunder som Volvo, SSAB, Stora Enso, H&M och SKF påverkas.

Många rederier undviker den osäkra hanteringen i Göteborg, vilket gynnar Rotterdam, Gdansk och Åhus, men även Helsingborg och Gävle.

”Ett otal av våra medlemmar har tvingats lasta av importgods i Hamburg och andra hamnar på kontinenten. En del är kvar i Europa, i väntan på nästa chans i transportkedjan, andra har lastats om till fartyg som går till andra hamnar än Göteborg, eller på lastbil direkt till kunden. I Taipei, Marseille, New York och Shanghai diskuteras självklart tillståndet i Göteborgs hamn just nu; hur alternativet till Göteborgsanlöp ser ut”, skriver Berit Blomqvist, vd för Sveriges Skeppsmäklareförening, i Göteborgs-Posten.

Följden blir förlorade jobb och försvagad konkurrenskraft för Sverige. Exportindustrin och handeln med omvärlden tar skada.

Det är även bakgrunden till att arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S) tillsatt en utredning för att göra, som det heter, ”en översyn av stridsåtgärdsrätten i syfte att värna kollektivavtalets ställning på den svenska arbetsmarknaden”.

”Det vi kan se i konflikten i Göteborgs hamn är ett väldigt besvärligt läge för att arbetsgivaren har tecknat kollektivavtal men ändå utsätts för stridsåtgärder”, konstaterar hon i en intervju i tidningen Arbetet.

Regeringens översyn välkomnas av S-kommunalrådet Ann-Sofie Hermansson och tidigare S-ministern Ulrica Messing, som är ordförande för Göteborgs hamn.

”Det måste omgående skapas en situation där fredsplikt gäller för alla involverade aktörer. Det kan göras genom förhandlingar eller genom den lagstiftning som på arbetsmarknadsministerns initiativ nu utreds. Risken för nya konflikter skapar osäkerhet och ministern har all anledning att förkorta utredningstiden med minst ett par månader. Ingen har råd med att detta dras i långbänk”, skriver S-duon i Dagens Industri.

Även Veli-Pekka Säikkälä, IF Metalls avtalssekreterare, gör tummen upp för Ylva Johanssons agerande.

”IF Metalls medlemmars jobb är beroende av en fungerande hamn i Göteborg. Som fackförbund kan vi inte bortse från det utan måste reagera på att hamnen inte fungerar”, säger han.

Alla är dock inte nöjda. I ett pressmeddelande rasar vänsterpartisten Ali Esbati.

Han talar om att regeringen vill ”inskränka konflikträtten” och ”ge arbetsgivarna en ensidig gåva”.

Esabati borde emellertid sansa sig. Förenklad klasskampsretorik är ingen lösning på problemet.

Läs vad kloke Kent Källqvist, mångårig chefredaktör i fackförbundspressen, skriver på ledarsidan i den progressiva webbtidningen Dagens Arena 30 april 2017.

Källqvist kritiserar den revolutionsromantik som blomstrar i Göteborgs hamn och påpekar att det handlar om en liten grupp som nu undergräver hela den svenska modellen.

”Svenska lösningar ligger i kompromissen och viljan att bli överens. Ibland ett segt ältande, ibland snabba konstruktiva lösningar och ibland vapenskrammel och hot om konflikt. Men ytterst sällan lockout eller strejk. Allt i skydd av ett kollektivavtal”, skriver han.

”I Göteborg har Hamn-4:an cirka 250 medlemmar. Lika många som gott och väl ryms i ett par lokala spårvagnar. Är det de som kommer att gå till historien som det fack som stramade upp konflikträtten för närmare 3 400 000 medlemmar i de fackliga centralorganisationernas förbund?”, undrar Källqvist.

Självklart ska hamnarbetare, liksom andra löntagare, ha vettiga villkor och drägliga arbetsförhållanden.

Men det får de med Transportarbetareförbundets kollektivavtal.

Hamnarbetarna i Göteborg är ingen eftersatt grupp. Tvärtom har de mycket goda löner jämfört med andra i LO-kollektivet.

Därför är det obegripligt att konflikten fått sådana proportioner. Den borde ha gått att lsäsa vid förhandlingsbordet.

Klart är i alla fall att läget är allvarligt och att regeringen inte kan sitta passiv.

En ansvarskännande regering måste agera när svenska industrijobb och viktiga exportinkomster står på spel.