Ledare På nära håll har jag följt alla svenska valrörelser sedan 1982 – och varje gång finns en sak som upprepas lika säkert som amen i kyrkan.

I början av valåret är det alltid någon borgerlig opinionsbildare som förfasar sig över LO:s och LO-förbundens stöd till Socialdemokraterna.

Upptakten till årets valrörelse är inget undantag.

”Miljonrullningen från LO till S förtjänar att uppmärksammas och kritiseras betydligt hårdare än i dag ... Det luktar riktigt illa”, skriver Anders Gustafsson på ledarsidan i Blekinge Läns Tidning (M).

”Vilket moraliskt mandat har LO att satsa 30 miljoner av medlemmarnas pengar på sin valkampanj?”, undrar Tobias Wikström i affärstidningen Dagens Industri.

Okej. Då tar vi det igen.

För det första: LO:s engagemang för en S-ledd regering är inget nytt. Det är lika gammalt som den fackliga centralorganisationen själv, det vill säga mer än hundra år gammalt.

För det andra: LO:s och LO-förbundens stöd är ingen hemlighet. Det beslutas i öppna och demokratiska former på de fackliga kongresserna.

För det tredje: Det är inga fackpampar som beslutar om stödet. Det är medlemsvalda ombud och företrädare som fastställer graden av engagemang.

För det fjärde: Facket kan aldrig tänka bort politiken. Villkoren för löntagarna styrs inte bara av förhandlingar med arbetsgivarna. Även politiska beslut om A-kassa, sjukförsäkring, föräldrapenning, arbetstidslagar, sjukvård och annat påverkar standarden för arbetare och tjänstemän.

För det femte: Det borde inte förvåna någon att LO-folket engagerar sig för just S. De borgerliga attackerna mot LAS (lagen om anställningsskydd) och A-kassan går ju stick i stäv med fackföreningsrörelsens värderingar och intressen.

Moderaterna och deras allianspartners får dessutom räkna med att även de partipolitiskt obundna centralorganisationerna TCO och Saco kommer att reagera hårt mot uppenbart fackföreningsfientliga förslag.

Det sistnämnda har för övrigt redan skett. Alliansen har väckt den fackliga björnen bland tjänstemännen och akademiker.

Både TCO- och Saco-företrädare har flera gånger kritiserat allianspartiernas angrepp på LAS (bland annat i en stor debattartikel i DN 22 november 2017).

En av de skarpaste rösterna är Martin Linder, ordförande i Unionen, som organiserar ungefär 640 000 privatanställda tjänstemän.

”LAS har gjort det möjligt för parterna att komma överens om omställningsavtalen. Det har varit oerhört värdefullt, inte minst för alla de privatanställda tjänstemännen har fått hjälp till nya jobb. Att förändra turordningsreglerna skulle drastiskt ändra spelreglerna och därigenom riskera att omkullkasta mycket av det som gjort arbetet framgångsrikt”, skrev Linder i tidningen Arbetet 22 januari.

Därför väntar ett antal svårhanterliga debatter för de borgerliga partierna och deras tillskyndare under valåret 2018.

Det är inte ett dugg anmärkningsvärt att fackliga företrädare försvarar en arbetsmarknadslagstiftning som tjänat Sverige och svenska löntagare väl sedan 1970-talet.

Motsatsen vore tjänstefel.