Ledare Jag fick ett mejl från en fritidspolitiker. Han tycker att "det är dags att förklara för läsarna hur många som faktiskt helt saknar eller för en mycket liten ersättning är verksamma i de politiska partierna".

Det tål absolut att påpekas under detta viktiga valår 2018. Det finns heltidsarvoderade politiker som kommunalråd, regionråd och riksdagsledamöter. Men de flesta politiker är människor som gör något helt annat vid sidan av politiken.

I kommunerna är det bara fyra procent av politikerna som är heltids- eller deltidsarvoderade, enligt SKL (Sveriges kommuner och landsting). I landstingen/regionerna handlar det om ungefär sju procent av de förtroendevalda. Därför är det en nidbild att alla politiker lever gott på sina uppdrag. Det vanligaste är förtroendevalda som kombinerar politikerrollen med vanliga jobb som lärare, industriarbetare, sjuksköterskor, handelsanställda eller något annat. Det kan ge förlorad arbetsförtjänst men engagemanget sker i stor utsträckning ideellt – ofta på kvällar och helger.

I en undersökning från den statsvetenskapliga institutionen på Lunds universitet konstateras att den genomsnittliga fritidspolitikern lägger mellan 4 och 20 timmar per vecka på sitt politiska engagemang.

Detta engagemang är grunden för folkstyret, för vår demokrati. Den bygger på att det finns människor som är beredda att ta på sig de svåra men viktiga uppdragen i barn- och utbildningsnämnder, sjukvårdsberedningar och andra sammanhang. Vi behöver dem som gnetar med budgetar, detaljplaner och annat. Ibland hanterar de dessutom mycket besvärliga och kontroversiella överväganden – till exempel nedläggningsbeslut av skolor och hälsocentraler för att få ekonomin att gå ihop eller för att anpassa verksamheten till en förändrad verklighet.

Till detta uppdrag hör också det självklara att politiska beslut ska kunna nagelfaras, ifrågasättas och diskuteras. En levande debatt är en självklar del av demokratin. Men ibland skulle jag önska att kritiken mot de folkvalda kunde vara betydligt schysstare och sakligare än vad den är i dag. Politiskt förtroendevalda, som hanterar komplexa och svåra beslut, ska inte behöva utsättas för hat, hot och hån av oss som befinner sig på åskådarplats.

Vi vet att ett hårt och polariserat debattklimat skrämmer bort många bort från politiken. Partierna har redan nog svårt att engagera nya medlemmar och många av dem som gett sig in i politiken hoppar av. Vi talar faktiskt om rena massavhoppen under innevarande mandatperiod.

2014 valdes nästan 15 000 politiker till riksdag, kommuner och landsting. Nu har mer än var femte av dem lämnat sitt uppdrag, enligt en sammanställning i SVT.

Från valet till senaste årsskiftet har 3 301 politiker hoppat av. Under samma tid förra mandatperioden lämnade 2 895 politiker sina uppdrag, det är alltså en ökning med cirka 400 personer.

Avhoppen är störst bland kvinnor och yngre.

Det är en utveckling som bör oroa alla som känner omsorg om demokratin. I ett internationellt perspektiv är Sverige fortfarande en stark och stabil demokrati. Men varningssignalerna måste tas på allvar.