LEDARE Liberalerna och Jan Björklund har har svårt att övertyga nya väljare. Opinionssiffrorna har stannat på kring 4–5 procent med ibland dippar under fyraprocentsspärren. Så stämningen var något dämpad när partiet under veckoslutet samlades till riksmöte i Västerås.

En förklaring bland flera är att socialliberalismen sedan länge hamnat på undantag i partiet. Det finns andra som förvaltar liberalismens frågor på ett bättre och smartare sätt än just Liberalerna. Till exempel Centerpartiet och Annie Lööf.

I dag är Liberalerna ett i huvudsak något trött parti som söker sin legitimitet. Nu har Jan Björklund i rättvisans namn inte haft det lätt.

Opinionssiffrorna tycks alltid ligga nära fyraprocentsspärren.

Utfallet i det senaste riksdagsvalet var inget att hurra för. Något särskilt nytt i politisk väg har knappast avhörts under Björklunds ledning av partiet.

Jan Björklund blev partiledare 2007 och över tid har invanda mönster fått råda då det kommit till ett mer radikalt och eget vägval i politiken. Inte heller omdöpningen till Liberalerna tycks hittills satt några spår.

Självklart så när det nykläckta Liberala partiet blev en karbonkopia på det som en gång hette Folkpartiet med samma partiledare och allt.

Dessutom verkar partiet exceptionellt toppstyrt. Det är Björklund som bestämmer.

Nu hjälper det föga med kosmetiska förändringar om politiken är lika fadd som i folkpartivarianten. Jan Björklund styr och ställer i invanda, men föga framgångsrika spår.

Liberalerna söker sin identitet i ett borgerligt partikluster som låter ungefär likadant och vars politik blivit alltmer förutsebar i sin likformighet. På marginalen finns skillnader. Liberalerna har sedan regeringsåren frivilligt eller ofrivilligt förvandlats till ett höger-light-parti.

För Liberalerna tycks dessutom intresset för att fånga upp populistiska politiska opinionsvindar varit viktigare än en rakryggad socialliberal framtidspolitik. Det gäller just nu både flykting- och integrationspolitiken och skolan.

Men vad vill Liberalerna vad gäller välfärdspolitiken, boendefrågor och den nya fattigdomen? Och inte minst jämställdheten. Tydligt är att rättvise- och socialpolitiska frågorna är lågprioriterade.

Ett hälsotecken är trots allt att det finns flera röster i de liberala leden. Många menar att det skulle gå att restaurera Liberalerna till det socialliberala parti det en gång var. Tyvärr tycks den vägen stängd så länge Björklund håller i tömmarna.

Nu krattar Liberalerna intensivt för fortsatt blockpolitik och därmed för att fyra partier fortsätter med snarlik politik. Det är minst ett parti för mycket. Vad det i sin förlängning innebär borde vara Liberalernas stora bekymmer.

Några snabba räddningsplankor är inte till städse, men det finns trots allt en liberal revanschlusta. Om inte annat så mot bakgrund av det usla valet 2014.

”Framtiden är nytänkande” var en av landsmötets paroller. En tydlig utmaning. Men kan Jan Björklund leverera?