LEDARE En gång i tiden var Alliansens införande av allmän visstid det som eldade under min politiska vrede. Det är fortfarande en av de reformer som genomfördes mellan 2006 och 2014 som jag verkligen ogillar. Anställningsformen, där du trots en anställning arbetar under total ovisshet, påverkar livet så negativt, på så många plan, för så många.

Det var då. Sen kom Sverigedemokraterna in i riksdagen.

Nu, mer än tio år senare, har den svenska politiken hamnat i ett läge där frågor som schyssta villkor, skattesänkningar och vinster i välfärden måste användas som politiska alibin för att attackera Sverigedemokraternas politik. För att kritiseras Sverigedemokraterna för deras rasistiska och kvinnohatiska politik får liksom motsatt effekt bland deras väljarbas, så man har varit tvungen att anpassa sig.

Ni hör ju hur det låter.

Jag skrivit om Sverigedemokraternas herrgårdsost till budget. Herregud, inte ens deras egna politiska experter kan svara på varför det är hål på 30 miljarder i det dokument som utgör grunden för politiken de ska styra landet med.

Jag har skrivit om deras förslag till försämrade arbetsvillkor, om drastiskt minskade anslag till kommunerna, om deras plötsliga kovändning i frågan om vinster i välfärden.

Hela tiden hoppas jag att det kanske är skatteutjämningsfrågan/högerpolitiken/försämrade arbetsvillkoren som ska få SD-svansen att förstå vilken roll de spelar i att splittra Sverige och för försämra villkoren för både sig själva och för samhället i stort.

För kvinnohatet, rasismen, partiets oseriösa företrädare och partiledarens nonchalans gör det minsann inte.

Det spelar ingen roll att jag skriver hur rädd man borde vara för de högutbildade, ideologiskt övertygade ”nationalsocialist konservativa” som intagit framträdande positioner inom den sverigedemokratiska toppen.

Det går inte ens att ifrågasätta faktafel eller presentera fakta och statistik, för helt plötsligt har en femtedel av den svenska befolkningen drabbats av Helly Hansen-syndromet, allt bara rinner av.

Jag är vettskrämd för vad de sverigedemokratiska anhängarna är beredda att göra, den dagen herr Åkesson svingar med sitt magiska trollspö.

Hur väl göms ideologisk övertygelse om den ariska rasens överhet i slarviga uttalanden om muslimer och kvinnor? Och vad krävs för att det vi i dag kallar för smygrasism och sjuka visioner om ett 1800-tals Sverige ska blomma ut till fullskalig fascism?

Jag ser med fasa på opinionsundersökningar som visar hur var femte väljare vill rösta på ett parti som på allvar vill införa sambeskattning och inskränkt abortlagstiftning.

Som är mot HBTQ-rättigheter. Som på allvar är beredd att ta ifrån människors svenska medborgarskap om man inte uppfyller partiets visioner om etnisk samhörighet och kultur.

Sverigedemokraternas politik har alltid varit destruktiv med risk att få förödande konsekvenser. Men i det här valet står vi inför en realitet där hela eller delar av den faktiskt kan komma att bli verklighet.

Mitt i allt det här är min socialdemokratiska övertygelse stabil.

För den sakens skull håller jag inte med om allt partiet driver. I vissa frågor är vi långt från varandra, jag och partiledningen.

Men i kampen mot den rasism, fascism och nynazism som ligger och gror under en allt mer välpolerad yta är jag inte för en sekund osäker på vilkets partis valsedlar jag ska lägga i mitt valkuvert.

Jag tror att framtiden är jämlik, medmänsklig och solidarisk. Jag tror att framtiden kräver demokratisk socialism för att utjämna orättvisor och missförhållanden. Och framför allt är jag övertygad om att socialdemokratin är och kommer förbli det främsta vapnet för att undvika den framtid jag allra mest fruktar.

Nu ska jag gå och rösta.