Jag växte upp i en stadsdel i norra Östersund, där familjer från blandade yrkesgrupper och med skiftande inkomster bodde. Jag gick i en kommunal skola där barnen från villorna vid stranden och ungarna från höghusen med loftgångar alla hamnade i samma skolklass och fick lära sig samma saker. Oavsett hur hög utbildning eller tjock plånbok föräldrarna hade.

I skolan fanns engagerade pedagoger som gjorde lärande roligt. Jag sjunger fortfarande multiplikationstabellerna när jag behöver veta vad sju gånger åtta är, för det var så vi lärde oss att räkna när vi var små.

I vårt område fanns också ett bibliotek, med bibliotekarier som kände oss barn och visste vad vi gillade. Även de som inte läste mycket hemma fann ändå en bok som passade dem, för det som är så bra med böcker är att det skrivs böcker om allt. Allas intressen ryms i ett bibliotek, och så föds läsglädje. Språk och gott ordförråd kommer på köpet, vilket är fundamentalt för att klara av allt vi ställs inför senare i livet.

Dessa två är utan tvekan de starkaste skälen till att jag blev skribent. Skolplikten, som innebär att alla barn ska gå i skolan, men också att skolan ska vara till för alla. Offentliga bibliotek, vars idé är att kunskap inte ska kosta och att läsande bör uppmuntras. Mitt språk och min skrivförmåga är konkreta saker jag aldrig hade haft om jag inte vuxit upp i ett välfärdssamhälle.

Det upprör mig att höra om skoltrötthet och stress bland elever i skolan idag. Barn är nyfikna av naturen. Om skolan någonstans på vägen dödar intresset för att lära, då är det något som är fel. Allt handlar om riktningen politiken tar och hur mycket av våra gemensamma resurser vi väljer att lägga på exempelvis lärarlöner, böcker, och inspirerande lärmiljöer.

Min politiska övertygelse grundas i en syn på samhället som ett kollektiv där vi tar hand om varandra och finner gemensamma lösningar på gemensamma problem. Solidaritet måste vara ledordet när resurser fördelas. Detta för att just alla, oavsett bostadsområde eller föräldrars årsinkomst, ska ha samma möjligheter att utveckla sina intressen och förverkliga sig själva.

Det går inte att vara en tänkande varelse utan att också vara politisk. Det är rakt av omöjligt att existera i samhället utan att ha med politiken att göra. Vi är alla unika individer som, från dagen vi föds, välkomnas in i samhällets gemenskap. Direkt får vi ta del av välfärden, i form av förlossningsvård, senare förskola, därefter skola, och så vidare.

Vår gemensamma välfärd, som vi alla bidrar till utifrån förmåga, är vad som tillåter barn att drömma om att någon dag uppnå sina drömmar. När jag var liten och bodde i det där området i norra Östersund visste jag att jag ville skriva. Nu är jag här, och gör just det.