Ledare Kommer ni ihåg Moderaternas partistämma 2005? Det gör jag.

Det var då det skulle manifesteras att det gamla högerpartiet förvandlats till något nytt.

På scenen stod vice partiordföranden Gunilla Carlsson och bedyrade sin kärlek till den svenska partsmodellen.

"Jag älskar kollektivavtal", utbrast hon.

Signalen till väljarna inför valet 2006 skulle vara klar och tydlig. Löntagarna skulle inte uppfatta de så kallade nya Moderaterna som ett hot mot arbetsrätten och den svenska modellen.

"En viktig byggsten i vårt samhälle är att det är arbetsmarknadens parter som förhandlar om löner och så ska det förbli", slog partiet fast.

Vi kan diskutera hur det egentligen var med engagemanget för kollektivavtalen under de borgerliga regeringsåren 2006-2014.

2010 drev den borgerliga riksdagsmajoriteten igenom Lex Laval, som begränsar fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att få utländska företag som skickar anställda på tillfälliga jobb i Sverige att skriva på svenska kollektivavtal.

Då kändes det som att Moderaternas stöd för kollektivavtalen var mest en läpparnas bekännelse.

Saker och ting har inte blivit bättre sedan Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson tog över rodret i Moderaterna. I praktiken driver partiet en politik som slår mot kollektivavtalsmodellen.

Moderaterna och övriga allianspartier går nu till hård attack mot överenskommelsen om de så kallade etableringsjobben för nyanlända och långtidsarbetslösa – och skälet är just att modellen bygger på att det ska vara jobb till kollektivtavtalsenliga löner.

I korthet betyder uppgörelsen att arbetsgivarna kan anställa en nyanländ eller långtidsarbetslös till en lönekostnad på 8 400 kr per månad. Staten skjuter sedan till ytterligare till 9 870 kronor per månad för att den anställde ska komma upp till en ersättning som motsvarar de lägsta lönerna i kollektivavtalen.

Filosofin är enkel. Även den som har ett etableringsjobb ska ha en lön som gör det möjligt att betala mat, hyra, kläder och andra levnadsomkostnader. Han eller hon ska inte behöva gå till socialen eller ha ytterligare ett jobb för att klara tillvaron.

Det fina är dessutom att denna modell bygger på ett handslag mellan fack och arbetsgivare.

Teknikföretagens förhandlingschef Anders Weihe och Stefan Koskinen från Almega har suttit ned och pratat med Unionens Martin Linder och andra fackliga företrädare. De har resonerat fram och tillbaka om vad som är lämpligt och möjligt – och till sist har de kommit överens. Sedan har regeringen anpassat sig till det.

"Det är parterna som kan det här bäst", konstaterar helt riktigt arbetsmarknadsminister Ylva Johansson (S).

På den borgerliga kanten resoneras det dock annorlunda. Där framställer sig Elisabeth Svantesson (M), Emil Källström (C) och Mats Persson (L) som bättre vetande än fack och arbetsgivare. Där väcks istället krav på lagstiftning om lägre löner och politisk inblandning i lönebildningen.

Svantesson & Co har fjärmat sig långt från Gunilla Carlssons kollektivavtalskramande på Moderaternas partistämma 2005.