Det är ”payback-time”!

Det som Thomas Lundberg, IF Metall Norrbotten, inte vet om arbetsgivaravgifterna och socialförsäkringarna är inte värt att veta. När jag träffar honom på expeditionen på Nygatan 3 i Luleå får jag en gedigen föreläsning om hur systemet utvecklats och förändrats sedan 1960. Lundberg beskriver arbetsgivaravgifterna som själva ”urmodern” och ”grundbulten” för den svenska välfärden.

Bland borgerliga debattörer och arbetsgivarintressen beskrivs arbetsgivaravgifterna ofta som en ”pålaga” eller ”straffskatt” på det svenska näringslivet. Men i verkligheten är arbetsgivaravgifterna (som i dag uppgår till 31,42 procent på lönen) ett löneutrymme som löntagarna har avstått från för att ha trygghet när de blir gamla, sjuka, arbetslösa, gör sig illa på jobbet eller är föräldralediga. Egentligen borde det vara rimligare att beskriva det som socialförsäkringsavgifter i stället för arbetsgivaravgifter.

Skatteverkets sammanställning av de olika delarna i arbetsgivaravgifterna bär syn för sägen. De 31,42 procenten fördelas på följande sätt under 2016:

Ålderspensionsavgift 10,21 procent, efterlevandepensionsavgift 1,17 procent, sjukförsäkringsavgift 4,85 procent, föräldraförsäkringsavgift 2,60 procent, arbetsskadeavgift 0,30 procent, arbetsmarknadsavgift 2,64 procent, allmän löneavgift 9,65 procent.

Med andra ord: Pengarna från arbetsgivaravgifterna går till en massa sociala nyttigheter för arbetare, tjänstemän och akademiker.

Syftet är helt enkelt att det ska finnas trygghet även för den som drabbas av arbetsskador, blir långvarigt sjuk eller förlorar jobbet.

Filosofin är lika enkel som humanistisk. Det finns skeden i livet när vi alla kan behöva en hjälpande hand (en form av”bridge over troubled water”) för att ta oss vidare eller tillbaka till arbetslivet.

Under de borgerliga regeringsåren 2006–2014 skiftade emellertid arbetsgivaravgifterna karaktär. Den andel som var öronmärkt för sjuka, arbetslösa och arbetsskadade minskade dramatiskt. Till exempel minskade sjukförsäkringsavgiften från 8,78 procent 2007 till dagens 4,85 procent – nära nog en halvering.

I stället har den allmänna löneavgiften (som är i princip en vanlig skatt, utan öronmärkta ändamål) under samma period ökat från 4,4 procent till 9,65 procent.

Det betyder att hundratals miljarder, som egentligen skulle ha finansierat en schysst sjuk- eller arbetsskadeförsäkring, nu går direkt till Finansdepartementet.

Gamle finansministern Anders Borg (M) använde i praktiken en urholkning av de sociala trygghetssystemen för att finansiera sitt stora skattesänkningskalas.

Han ville framställa det som att han och alliansregeringen sänkte skatten och gynnade löntagarna. Men i själva verket var det löntagarna själva som fick stå för notan genom kraftiga försämringar i bland annat a-kassan och sjukförsäkringen.

Nu – med en S-ledd regering som har en annan syn på socialförsäkringssystemen och arbetsmarknadspolitiken – borde det vara ”payback-time”.

”Staten, LO, TCO och Saco borde sätta sig ned och göra upp en återbetalningsplan av vår sociala lön”, säger Lundberg.

Han tycker inte att det finns skäl att blanda in andra partier eller näringslivets organisationer i diskussionen.

”Det handlar ju om löntagarnas försäkringspengar. Därför räcker det att tala med de fackliga centralorganisationerna”, menar Lundberg.

Till exempel borde en del av pengarna kunna användas för en ordentlig satsning på rehabilitering av långtidssjuka. Det skulle frigöras miljarder om den allmänna löneavgiften sänktes med, låt säga, två procentenheter och pengarna i stället öronmärktes för en stor rehabiliteringsreform. Som sagt: LO:s Karl-Petter Thorwaldsson, TCO:s Eva Nordmark och Sacos Göran Arrius borde ha en del att tala om med finansminister Magdalena Andersson och socialförsäkringsminister Annika Srandhäll.

Arbetsgivaravgifterna måste helt enkelt gå till det som är tanken – löntagarnas trygghet. De ska inte fungera som allmänna budgetförstärkningar.

 
 
  • Mest lästa artiklarna