Även Fastighets levererar

ledare På 1960-talet gjorde dåvarande LO-ordföranden Arne Geijer och SAF-basen Bertil Kugelberg gemensamma resor till USA för att berätta om den framgångsrika svenska modellen.

De kunde berätta om Saltsjöbadsavtalet och en samordnad lönepolitik som gav vinster för både löntagare, företagare och svensk samhällsekonomi.

Under 1970-talet svängde emellertid pendeln. Den gamla samförståndsandan försvann.

SAF (den historiska föregångaren till Svenskt Näringsliv) började bedriva hårda ideologiska kampanjer mot arbetarrörelsen. LO tog strid för löntagarfonderna.

Det blev knutna nävar istället för handslag mellan arbete och kapital.

Lönebildningen gick över styr. Den gamla samordningen sprack. Istället fick svensk arbetsmarknad uppleva ett allas krig mot alla. I princip alla grupper beskrev sig som fel- eller lågavlönade. Ingen höll igen.

1970- och 1980-talen blev en djupt olycklig tid för svensk arbetsmarknad.

Löner och priser steg betydligt snabbare än i omvärlden, vilket slog mot både jobb och konkurrenskraft i Sverige.

Löntagarna fick visserligen höga nominella lönelyft, men det blev bara luft i plånböckerna, eftersom inflationen steg ännu snabbare.

Under mitten av 1990-talet skedde emellertid en tillnyktring hos både fack och arbetsgivare. 1997 fick Sverige Industriavtalet och det så kallade ”märket”, som sedan dess har bildat norm för den svenska lönebildningen. Under 20 års tid har detta system nu levererat både stigande reallöner och god konkurrenskraft mot omvärlden. Både fack, arbetsgivare och svensk ekonomi har haft glädje av ”märket”.

Det senaste året har dock vissa nationalekonomer och fackliga organisationer börjat ifrågasätta ”märket”.

Men det finns skäl att höja ett varningens finger för denna form av nytänkande.

"Märket" må ha sina brister, men det finns inga rimliga motiv för att överge en lönebildningsmodell som funkar och levererar.

1980-talets lönekaos gjorde alla till förlorare. ”Märket” har gjort alla till vinnare. Det borde vara en vägledning för framtiden.

Hittills har även årets lönerörelse gått väl.

På sina håll har det varit ett högt tonläge och viftats med konfliktvapnet. Men till sist har fack och arbetsgivare ändå tagit varandra i hand. En rad fackförbund har redan enats med motparten – Pappers, Handels, IF Metall, Livs, Unionen, Elektrikerna, Transport, Sveriges Ingenjörer och Byggnads.

Under helgen enades dessutom Fastighetsanställdas förbund och Almega Fastighetsarbetsgivarna om ett nytt avtal.

"Jag är nöjd med uppgörelsen. Vi har fått ett rent avtal i enlighet med LO-samordningen och industrinormeringen med låglönesatsning. Vi gick in i förhandlingarna med de förutsättningarna och resultatet är i enlighet med förutsättningarna", säger Magnus Pettersson, Fastighets förbundsordförande.

Vi får hoppas att det fortsätter i samma konstruktiva anda även på andra avtalsområden.

Avtalsrörelsen 2017 är långtifrån slut. Totalt 465 avtal, som berör 2,3 miljoner löntagare, ska omförhandlas i år.

Givetvis finns det, som alltid, skilda uppfattningar mellan fack och arbetsgivare om fördelningen av produktionsresultatet. Till exempel kärvar det i förhandlingarna om både måleriavtalet och Sekos telekom-avtal. Men alla tjänar på att dessa intressekonflikter hanteras – i pragmatiska former – vid ett förhandlingsbord.

Fler konflikter och militantare stämningar på arbetsmarknaden är inte vägen till lycka och framgång för Sverige.

 
 
  • Mest lästa artiklarna