Sjukvården är väljarnas viktigaste fråga. Det visar mätning efter mätning. Idag ser vi en sjukvård där vårdplatserna minskar och patienter tvingas ligga i korridorer eller till och med i personalrum.

Samtidigt vet vi att vårdskador är dubbelt så vanliga hos patienter som hamnar på fel avdelning.

Vårdkrisen tydliggörs framförallt genom de växande köerna, genom bristen på viktiga personalgrupper och genom att de flesta landsting har allt svårare att få debet och kredit att gå ihop. Därför är det inte förvånade att frågan om ett förstatligande av sjukvården fått ny aktualitet.

När man synar problemen inom sjukvården behöver man förvisso inte vara specialist för att upptäcka hur de olika problemen går in i varandra.

Är det någon länk i vårdkedjan som är svag, eller som i värsta fall fattas, ackumuleras problemen genom hela kedjan. I slutändan är det alltid patienten som drabbas.

Vi ser detta allt tydligare i dagens sjukvård. Belastningen är tung på sjukhusens akutmottagningar.Primärvården är minst lika överbelastadsom all annan vård.Väntetiderna är långa. Då finns enbart akutavdelningarna på sjukhusen att tillgå.Landstingspolitiker runt om i landet vrider och vänder på frågan för att hitta andra lösningar.

Så här rullar det på. Ansvariga politiker tittar mer på pengarna än på vårdkedjans beståndsdelar och vårdens kvalitet.

Generellt ser vi att situationen för vården blivit allt sämre och därmed lidandet hos de tusentals patienter som drabbats av väntan på träffa en läkare eller på en viktig operation. Trots alla höga ambitioner att kapa sjukvårdsköerna har de i och med besparingar ökat de senaste åren.

Ytterligare en av orsakerna till detta är att svenska folket blivit allt äldre. Risken för sjukdomar ökar därmed och trycket på sjukvården är accelererande stort. Många landsting har svårigheter att få ekonomin att gå ihop.

Trots detta är det viktigt att landstingen inte tummar på vårdkvalitet och rättvisa. Alla ska ha samma möjlighet till en god sjukvård var man en befinner sig i landet och hur tunn eller tjock plånboken än är. Det är en nationell angelägenhet att den målsättningen klaras.

Samtidig som många vårdanställda säger upp sig, för det är tyvärr en realitet i utbrändhetens tidevarv, konstaterar landsting efter landsting att det saknas allmänläkare, sjuksköterskor, undersköterskor och annan vårdpersonal.

Vårdpersonalen måste bli mer delaktiga och kunna påverka sin egen arbetssituation. I takt med personalinskränkningarna och trycket på vårdapparaten har arbetsmiljö och vettiga arbetsscheman hamnat på undantag.

Sedan gäller det för vårdansvariga att ge all vårdpersonal en dräglig arbetsmiljö och ett tydligt inflytande på jobbet. Här brister det på många håll. Sjukvårdspolitikerna kan inte längre svika sin hängivna personal.

Sverige har förutsättningar vara världsbäst på säker vård. Vi har kompetensen och kunnandet. Men sjukvårdens folk måste också få resurserna och lönerna.