Ledare I lördags blev Jonas Sjöstedt omvald som partiledare för Vänsterpartiet under kongressen i Karlstad.

Valet var enhälligt, vilket tyder på att Sjöstedt har stark uppbackning från de egna inför valkampen 2018.

Det betyder emellertid inte att det saknas problem i hans parti. Det senaste året har rymt flera besvärande debatter för V.

Riksdagsledamoten Amineh Kakabaveh, som är en stark röst mot hedersförtryck och islamisk fundamentalism, har riktat hård kritik mot personer i Vänsterpartiets verkställande utskott som hon menar försöker tysta henne.

I oktober 2017 bestämde sig Wivi-Anne Johansson, riksdagsledamot sedan 2006, för att lämna riksdagen.

”Att jag väljer att sluta beror enbart på att jag inte trivs i gruppen med den toppstyrning som utvecklats över tid. Att vi saknar strukturerade arbetsformer, att ledamotsstödet efter omorganisationen har utarmats, att härskartekniker som osynliggörande och liknande har fritt spelrum”, skrev hon i ett brev.

Strax före Vänsterpartiets kongress kom dessutom beskedet att Rossana Dinamarca lämnar politiken.

Även hon (som själv suttit i riksdagen i 15 år och ingått i den centrala partiledningen i 10 år) talar om toppstyrning samt om att partiledningen motarbetat och osynliggjort henne.

Det är hårda ord från som givetvis träffar även Jonas Sjöstedt.

Till detta ska läggas det tankeväckande faktum att de två senaste partiledarna före Sjöstedt inte längre är medlemmar i Vänsterpartiet.

Gudrun Schyman (V-ledare 1993-2003) är numera frontfigur för Feministiskt Initiativ och i början av 2018 bestämde sig Lars Ohly (partiledare 2004-2012) för att lämna partiet.

”Partiledaren har kallat mig förövare. Det gränsar närmast till förtal”, sa en upprörd Lars Ohly i en intervju i Dagens Eko.

Alla partier har så klart sina beskärda delar av intern turbulens och personkonflikter. Men det har varit ovanligt mycket inom Vänsterpartiet under de senaste åren.

Detta parti, som talar så mycket om kollektivistiska lösningar, har uppenbarligen stora problem med solidariteten och sammanhållningen i egna leden.

Mitt i allt detta finns den klassiska konflikten mellan pragmatiker och dogmatiker – mellan plakat- och resultatpolitikerna i partiet.

En del framhåller värdet av att V gör upp med regeringspartierna och driver på i fördelnings- och jämställdhetspolitiken. Andra viftar hellre med plakaten och kräver att V ställer sig utanför för att markera den egna profilen.

Under V-kongressen krävde till exempel flera distrikt att partiet skulle lämna den blocköverskridande överenskommelsen om det finanspolitiska ramverket (vilket i ett slag skulle ha omöjliggjort V som samarbetspartner för den S-ledda regeringen). Krav väcktes också på långtgående generella arbetstidsförkortningar.

”Ett starkt tecken på att en organisation inte mår bra, är när sprickorna börjar synas utåt i offentligheten”, skriver helt riktigt Ulrika Kärnborg i den progressiva webbtidningen Dagens Arena.

Det finns ett och annat grubbla på för den enhälligt omvalde Jonas Sjöstedt även efter helgens kongress.