Jag är en kvinna i 60-årsåldern som är uppvuxen i en arbetarfamilj med ett starkt fäste i socialdemokratin, vi gick alltid i första maj-tågen när jag var liten. Blev så småningom själv arbetare, det vill säga att jag inte har någon akademisk utbildning utan har jobbat hela livet med tunga jobb.

Vad jag vill säga med den här artikeln, är att jag nu står i ett vägskäl i livet när det gäller politiken.

För första gången är jag spyless på de politiska partierna i Sverige som ägnar sig åt pajkastning mellan varandra, rena lekstugan enligt min mening.

Har en fråga, vem representerar oss arbetare bland de politiska partier idag? Det spelar ingen roll vem kommer till makten (förutom SD då, som jag INTE röstar på) – alla gör likadant. Lovar en massa saker vid valet, men sedan?

Regeringen Löfven har nu haft en hel mandatperiod på sig att rätta till alla orättvisor i landet, exempelvis vården, skolan, äldreomsorgen, de höga skatterna för pensionärerna plus mycket annat.

Det är mycket snack och litet verkstad.

Och att SD går framåt förvånar mig inte alls, men det är farliga underströmningar som är på väg in i vårt land och vem kommer att förändra samhällsstrukturen i framtiden (inte bra).

I dag håller vi inte sams och drar inte skeppet framåt. Självklarheter vi har idag kommer att förändras, var så säker.

Uppriktigt sagt är jag rädd för framtiden, för mina barn och barnbarn. Hur ska det bli? Vi måste förändra oss och inte bara tänka utifrån oss själva (detta bådar inte gott).

Kommer på mig själv med att stänga av TV:n när det varit partiledardebatt, det är skrämmande. Vill inte se och höra för jag vet att alla dessa löften inte kan infrias, så varför över huvud taget lova då?

Vi som jobbar på golvet har absolut ingenting att säga till om, det låter så vackert att vi ska ha inflytande men i verkligheten fungderar det inte så.

Men jag är uppfostrad att inte vara någon soffliggare så rösta det gör jag, men på vem var fortfarande oklart in i det sista.