Myndigheten för samhällsskydd och beredskap delade tidigare ut en handbok om hur vi ska hantera en omfattande kris. Den kom lägligt. Sommaren 2018 har vi haft extrem värme, skördar som torkat bort och skogsbränder i stora delar av landet.

Det är omöjligt att värja sig mot detta, omöjligt att ignorera att svenskt lantbruk upplever sin värsta kris i mannaminne.

Den slår inte bara hårt mot bönderna ekonomiskt, utan även psykiskt, då många mår dåligt över att inte kunna få fram tillräckligt med foder till sina djur.

Artikelbild

Krisen har inte uppkommit enbart på grund av det extrema vädret. Högre skatter, snåriga regelverk och strängare regleringar innebär ökade kostnader för oss jämfört mot våra europeiska kollegor.

Med sämre grundförutsättningar blir svenskt lantbruk mer känsligt för olika typer av kriser.

I Sverige har det under lång tid ställts allt högre krav på lantbruket, vilket är bra – vi har ett jordbruk i världsklass som hela tiden blir allt mer hållbart. Men det håller inte hela vägen. I strävan att vara bäst i klassen höjs hela tiden kraven från politiskt håll, till den nivå att man själv inte vill köpa in svenskproducerad mat till skolor och äldreomsorg med argumentet att det strider mot lagen om offentlig upphandling, där det billigaste alternativet ska väljas. Där har något har blivit fel i våra politikers vision om en hållbar livsmedelsproduktion.

Nu pratas det om kortsiktiga åtgärder för att hjälpa lantbrukarna ur årets kris, exempelvis stödköp av kött. Alla åtgärder för att mildra effekterna av krisen är välkomna, men det räcker inte. Vi behöver politiker som jobbar för svenskt jordbruk istället för emot det, som ger oss bra grundförutsättningar att bedriva världens mest hållbara jordbruk. Vi behöver att det ställs samma krav på alla livsmedel som köps in till de offentliga köken som på svenskproducerade livsmedel.

När nästa kris kommer behöver vi ha ett livskraftigt jordbruk och inhemsk matproduktion att luta oss mot. Krisen är inte över bara för att medieintresset svalnar. Den är inte över förrän vi har en fullt fungerande livsmedelsstrategi där alla aktörer, från konsumenter och butiksföreståndare till producenter och makthavare, tar sitt ansvar.

Vi behöver långsiktiga beslut och rättvisa spelregler innan nästa kris kommer.