Michail Gorbatjov banade väg med sitt Murmansktal hösten 1987 om ett fredligt, civilt samarbete mellan Ryssland och Norden.

Norges utrikesminister Thorvald Stoltenberg tog initiativ till regionen med motiveringen att bestående välfärdsklyftor mellan Ryssland och Nordeuropa kunde skapa nya kriser. Ryssland skulle integreras med Europa, inte isoleras, på så många områden som möjligt. Det låter avlägset idag. Ryska regioner fick för första gången rätt att samarbeta med motsvarigheter i Norden.

Hur har det gått? Starten var entusiastisk. Pengar avsattes till projekt. Många personer deltog. Norge satsade mest och byggde upp institutioner för samarbetet i gränsorten Kirkenes. Finland etablerade ett arktiskt center och museum i Rovaniemi. Utrikesminister Sten Andersson med nära kontakter till Stoltenberg rekommenderade nordliga länen och kommunerna att inleda vänsamarbete med nordvästra Ryssland. Luleå hade redan Murmansk som vänort sedan stadens 350 års jubileum 1971, och Umeå ett liknande samarbete med Petrozavodsk inom ramen för Blå vägen.

Jag kopplades in först för att från mitt arbete på Palmecentret bistå våra organisationer i Norrbotten och Västerbotten att aktivera sig i samarbetet mellan 1995 och 1998, och senare som projektledare 2000-2002 för ett regeringsinitiativ med syfte att accelerera Nordsveriges deltagande. Anna Lindh som utrikesminister var entusiastisk, men bromsades inom sitt eget departement.

De svenska insatserna spretade, kännetecknades av villrådighet och bristande fokusering. Det fanns resurser för samarbetet kring millennieskiftet som borde ha använts effektivare. Senare minskade resurserna. Rysslandskunskaperna var dåliga. Politiker pratade utan att visa handlingskraft. Organisationen var ogenomtänkt och otymplig. Svenska aktörer avaktiverades. Sveriges roll i Barentssamarbetet stagnerade successivt.

Euforin efter Berlinmurens fall har lagt sig och förbytts i ett nytt kalla krigsliknande tillstånd. Putin har motarbetat icke statliga organisationer med nya begränsande lagar. Ryska journalister har mördats utan att morden klarats upp.

---------------
Sverige är nu ordförandeland i
Barentsrådet och en marginell
förbättring
har redan skett.
---------------

Ändå ursäktar denna utveckling inte svenska underlåtenheten att satsa mera på Barentssamarbetet som också har ett viktigt fredsfrämjande syfte. Länderna upprustar militärt och nedrustar samtidigt kontakter och samarbete inom civilsamhället. Det ser jag som kontraproduktivt.

Sverige är nu ordförandeland i Barentsrådet och en marginell förbättring har redan skett. Stödet till livaktiga Barents pressnätverk har skrivits upp och tidigare byråkratiska hinder rivits ned. Det är nätverken i civilsamhället som skapat de bestående resultaten i samarbetet. Barents historienätverk som gett ut en gemensam historiebok och en Encyclopedia i två band är ett annat exempel. Samarbete mellan ungdomar och ursprungsbefolkning är ytterligare exempel. Kyrkan och kvinnorna skulle kunna ha uppgifter. Det saknas en årsrapport som analyserar och beskriver vad som görs och inte görs, som ett underlag för att få igång nya aktörer i samarbetet. Jag har krävt detta i 20 års tid utan att få gehör.

Satsa på livskraftiga nätverk, och begränsa myndighetsresurserna till det som är nödvändigt för att hålla igång samarbetet! Jag föreslog för länge sedan efter studier av förebilder i Europa och övriga världen inrättande av ett litet svenskt Barentsinstitut som motor i verksamheten. Det föll inte i god jord. För tidigt väckt?

Under svenska ordförandeskapet bör många röster höras om hur samarbetet ska förbättras på nytt, inte minst bland politikernas skara.