Varje år får 50 000 barn får se sina föräldrar separera. De allra flesta skilsmässor och separationer i Sverige sker på ett korrekt sätt och där föräldrarna – oavsett skäl till uppbrottet – kan agera moget och detta med tanke just på de gemensamma barnen; man löser vårdnaden och delar upp ansvaret på samma sätt som man tidigare gjort, men med skillnaden att barnet numera har två stycken hem istället för ett enda.

Men så finns det pappor, ja det finns säkert någon mamma också, som överger sina barn.

Pappor som tar sig rätten att avsäga sig allt föräldraansvar för att kunna försvinna ut ur sina barns liv.

De som vid en separation flyttar så långt bort att ett dagligt umgänge med barnet inte är möjligt.

De som skapar sig en livssituation där de inte kan/vill lägga upp ett schema där barnets umgänge med dem kan bli en trygg, återkommande och naturlig rutin.

De som väljer att inte ha en regelbunden fysisk kontakt med sina barn ens via till exempel telefon.

De som går vidare med den egna existensen som enda fokus och som inte vill att deras barn ska ha någon självklar och naturlig plats i det livet.

Pappor som struntar i sina barn därför att de hellre vill ägna sig åt sig själva och sina egna liv

Jag finner det svårbegripligt att man i ett land som å ena sidan via föräldraförsäkringen aktivt försöker styra män till att ta sin jämlika del av föräldraansvaret, å andra sidan inte på något sätt ställer några krav på de här papporna

Hur kan vårt samhälle, som säger sig sträva efter jämlikhet, acceptera ett så totalt ansvarslöst beteende?

Varför ställs inte dessa pappor till svars?

Varför blir de inte tvungna att ha kontakt med en övervakare som håller koll på hur de sköter sin uppgift som fäder?

Varför måste inte dessa pappor betala dubbelt, tredubbelt eller till och med fyrdubbelt underhåll som straff för att de inte tar sitt föräldraansvar?

Och varför tar vi det som fullständigt självklart att mammorna ska ta ensamt ansvar när dessa pappor har försvunnit? Varför finns det inte samhällsresurser som hjälper en ensam mamma att klara allt som annars är fördelat på två?

Och visst finns det mammor som gör allt för att hindra pappor från att träffa sina barn. Att det inte är ens fel att två träter och så vidare. Visst är det så, men de papporna har via lagen rätt att få hjälp till ett jämlikt föräldraskap.

Den rätten har inte en mamma och ett barn när pappan valt att överge och försvinna.

Och till er kvinnor som blir tillsammans med en man som har barn. Du får ett paket, med barn på köpet!

Barnen ska vara prio ett för honom, i alla fall så länge barnen inte är vuxna.

Känner du svartsjuka gentemot hans barn och ex och gör allt för att ert förhållande ska gå i första hand och få honom att välja bort sina barn. Sök då hjälp! Det är inte sunda känslor.

Och den man som struntar i sina barn är en oattraktiv man och jag skulle ge rådet – gör slut!