Svenskarnas inställning till tiggeri och tiggare har förändrats, i takt med att ett förbud har diskuterats. Det märks inte minst hos hjälporganisationerna.

– Vår verksamhet finansieras till en tredjedel av Stockholms stad, och till två tredjedelar av bidrag från givare. Men bidragen har minskat, säger Sepideh Erfani, verksamhetschef på Crossroads i Stockholm.

Tanken är att stödverksamheten, som drivs av Stadsmissionen i flera större svenska städer, dels ska lindra den akuta situationen för de hemlösa, dels hjälpa till förändring. Men de minskade bidragen har gjort det allt svårare.

Stockholms stad, liksom flera andra kommuner, bidrar till den del som avser att hjälpa människor i nöd med det mest akuta, berättar hon. Det är sådant som mat, möjlighet att tvätta sig och få det nödvändigaste i klädväg. Men i övrigt har både människors inställning och givmildhet till EU-migranter förändrats, anser Sepideh Erfani.

– Det hände något i slutet av 2016, säger hon.

Liv Palm, enhetschef för Crossroads i Malmö, bekräftar förändringen. Deras verksamhet är inte finansierad som Stockholms, de får pengar som täcker från Malmö stad, Svenska kyrkan och andra. Men slantarna i tiggarnas muggar har blivit färre, förklarar hon.

– De som varit här länge rapporterar att de får mindre pengar nu, säger Liv Palm.

Ulrika Falk, ansvarig för arbetet med utsatta EU-medborgare på Göteborgs Räddningsmission, tror att det finns flera förklaringar till förändringen, där minskad givmildhet bara är en del av det hela. Det allt mer kontantlösa samhället är en starkt bidragande orsak. Men också diskussionerna om tiggeriförbud har sannolikt minskat viljan att ge pengar.

Samtidigt har antalet hemlösa EU-medborgare i Göteborg minskat de senaste åren.

– Många som varit här under lång tid har kunnat förbättra sina villkor och kanske kan vara hemma under längre perioder, säger Ulrika Falk.

– Så det är inte bara engagemanget och viljan att ge som minskar, utan det finns många förklaringar.

Samtidigt, poängterar hon, betyder pengarna och insatserna väldigt mycket för de enskilda personerna.

– Det är ett jättetufft liv och väldigt ovärdigt att leva i det varje dag. Det tar på människor, det är kallt ute och mångas hälsa har försämrats kraftigt, säger hon.

– Men alla vi träffar drömmer om att få ett mer värdigt, bättre liv och vill ha stöd och hjälp med det. Och ibland krävs det ganska små insatser från oss. (TT)