Krönika Sådär, då har den temporära utlandssvensken också varit och röstat. En halv dags semester och en tur till det svenska FN-konsulatet var vad som krävdes. Nu slipper jag se gammelmorfar Linus dömande blickar på nätterna när valdagen närmat sig och min röst fortfarande flutit runt i den sörja som den moderna nationalstatens byråkratier erbjuder som löfte för dess framtid.

.

Som ni kanske har märkt vid det här laget har jag hållit mig undan valet som ämne för denna kolumn. Inte heller nu tänker jag göra någon brandpredikan om det svenska samhällets framtid, vem ni ska rösta på och inte. Allt som kan sägas har förmodligen redan sagts på alla era respektive sociala medier och i det påverkansträsk som politik alltid varit och nu är i än högre grad. Jag gör mig inga illusioner. Allt jag kan skriva här syftar bara till två saker: att få medhåll från de som redan tycker som jag och att stärka mina meningsmotståndare i deras övertygelser.

Artikelbild

| Simon Olofsson har röstat från utlandet och delar med sig av sina tankar inför valdagen.

.

Intressant nog är det nämligen vad opinion handlar om i dag: trots aldrig tidigare skådade försök att påverka människor är det ingen som blir påverkad. Det finns ingenting jag eller någon annan kan säga som längre spelar någon roll. Inga fakta och inga grundsatser verkar kunna slå hål på den kevlarväst som våra illusioner utgör. När norrbottniska socialister på fullaste allvar lämnar parti och ideologi för ett renodlat högerparti med tydliga nyfascistiska förtecken, då vet man också att vad man trodde sig veta och vad man tagit för givet bara varit en skuggbild på en renodlat filosofisk betongvägg. Ska vi slänga oss med en term så lever vi i ett postrationellt samhälle, eftersom alla möjliga motsatser nu uppgår till ett och samma uttryck. Att man i samma andetag kan kalla sig arbetarklass och sverigedemokrat, det visar också på att varenda spillra av vad vi nu tänkt om våra prioriteringar har vaporiserats till en ånga av masspsykos, blind tro och illusoriska föreställningar om hur våra intressen tas tillvara av våra demokratiskt valda representanter. Och detta är inget nytt, inget fräscht alternativ, som Sverigedemokraternas väljare verkar vilja göra gällande. Detta är sedan länge gammalt.

.

Det är med vämjelse jag hållit mig i skuggan av den valrörelse som bedrivits i Sverige. Och då talar jag inte om politikernas valrörelse. Den har i alla fall någon liten nostalgisk koppling till vad man kan förvänta sig. Politiker som lovar dyrt när det är valår är väl en del av vår kultur sedan länge. Men när jag ser opinionsbildningen på sociala medier, med påverkansförsök, populistretorik och en vilja att dela budskap som stödjer vad än man nu tror på och oavsett partitillhörighet, utan några större betänkligheter kring huruvida det man delar är sant eller ej, då vädrar jag doften av vad andra länder redan upplevt före oss. Välkommen till den nya politiken. Och när jag ser denna blinda tro, detta tvångsmässiga behov att impulsivt slänga ur sig vad som helst, från vilka källor som helst så länge det rimmar med våra egna föreställningar, kan jag inte låta bli att tycka att det redan är för sent. Som filosofen och veteranen Roy Scranton påpekat: Den största utmaningen ligger i att acceptera det faktum att denna civilisationen redan är död. Allt som nu händer är postmortem. Eller som psykoanalytikern D.W. Winnicott uttryckte saken: Rädslan för sammanbrottet är rädslan för ett sammanbrott som redan ägt rum.

.

Jag kan tyvärr bara konstatera att vad än Sverige nu reducerats till i politisk mening så är det ett Sverige jag betackar mig för. En dröm inuti en dröm är en dröm likafullt. För en gångs skull hoppas jag att väckarklockan ska ringa i förtid. Med det sagt, gå och rösta. Om inte annat visar ju resultatet vilka vi är. En empiri som samtliga får svårt att förneka. I ett sekulärt samhälle står människans skuld skriven på röstsedeln.