Timmar i kön för lite lugn och ro

Krönika Att beskåda kön till Moderna muséet är något av en chock. Jag tror det var mindre kö till Bruce Springsteen på Stadion 2009. Nu är det inte bossen som är i stan, utan Marina Abramovic, den serbiska performance-konstnären som av allt att döma inte står långt efter rockstjärnorna i popularitet. Och så sägs det att ingen längre bryr sig om konst? Tur då, tänker jag glatt, att detta är årets första riktiga vårdag i Stockholm. Sällskapet är bra, kaffe finns, solen skiner. Vad mer kan man begära av en kö?

Tre och en halv timme senare är vårkänslorna spårlöst försvunna. I dess ställe en avgrundsrå kyla av arktiska mått. Solen är förvandlad från bundsförvant till en likgiltig Gud med steril kropp, och själv känner jag mig snarast som en white walker (någon sorts bottenfryst zombie) i tv-serien "Game of Thrones".

Marina Abramovic har gjort sig känd för sina många provokativa och storskaligt sublima performance-konstverk, ofta med våldsamma och konfrontativa tonskalor, speciellt i Rhythm-serien som utfördes under 1973-74. Hon har låtit folk skära i henne, piska henne, klippa i henne, till och med erbjudit folk att skjuta henne (Rhythm 0), hon har kollapsat av syrebrist inuti en brinnande, femuddig stjärna (Rhythm 5), intagit medicin för att stimulera våldsamma kroppsliga reaktioner (Rhythm 2), andats in luft från en industrifläkt tills hon kollapsade (Rhythm 4). I en ständig lek med kroppslig smärta och medvetslöshet har hon utforskat kroppens gränser och dess relation till medvetandet, ofta i mötet med en publik som antingen tittar på eller aktivt deltar. I en något förenklad analys kan man säga att Abramovic gjort fakirtraditionen till ett socialt experiment, där introspektionen omvandlas till möten med den Andre i relation till Självet, snarare än Självet i relation till Alltet. Tortyr och kroppslig smärta har under dessa tidiga performance-verk varit ett medel för att utforska relationer, och hur relationer konstrueras och upplevs, som objekt och subjekt.

I dag är Marina Abramovic 70 år, och åtnjuter status av en kultkändis, en folklig ikon som drar storpublik. Så vad ska hon bjuda på denna gången? Konstverket ”The cleaner” har hunnit hyllas av de flesta kritiker i de stora tidningarna. När vi nu äntligen närmar oss entrén efter timmar i kö ska jag villigt erkänna att jag har höga förväntningar. Då, precis då, går brandlarmet.

Och det ironiska är att det mest intressanta med hela verket är just larmet, som sargar harmonin i detta lugnets arrangerade tempel. I allt övrigt är jag fruktansvärt besviken. Över tre timmar i kö för att finna mig själv i en meditativ hippiecirkel. Grattis. Antingen missar jag något väsentligt, eller så har huvudstadens konstkritiker tappat greppet totalt. All respekt till dem som fann en inre frid i detta verk, men var är originaliteten, udden? Ytterligare en New Age-tillställning som påminner om det tidiga 2000-talets rationalistiska identitetskris. All lycka till Abramovic och att hon verkar ha funnit frid i sig själv till slut. Men jösses vilken tråkig konst det blir. Denna meditativa mindfullness och släpande beröringsgemenskap må tilltala den stressade samtidsmänniskan, men det säger något om både samhället och konsten när den går ut på att lära sig leva snarare än att faktiskt leva. Konsten som metamanual och piller i samma kropp. Och här går vi, blickande inåt som stelfrusna zombies ur nämnda "Game of Thrones", men med nyfunnen salighet istället för livlös blick. När vi lämnar lokalen efter en timme finner jag mig tom, otillfredsställd, på gränsen till lurad. Vad har jag missat?

Så förstår jag ironin. Jag köade i tre och en halv timme för att uppleva lite lugn och ro. Det säger förvisso något om samhället. Och för vad? En insikt att jag saknar det skärande larmet. Och kanske, om jag för en sekund frånser mina pretentiösa preferenser, säger det något om vad konsten är och alltid har varit. Några timmars köande för en timmes lugn.

 
 
  • Mest lästa artiklarna
  • Senaste Nytt

Fler artiklar