Det märks att hon trivs med det här bandet, samt att det är sista konserten på turnén. Den här konserten lyser av turnéfinalers uppsluppenhet och en ömsesidig välvilja mellan band och artist.

Gustafssons första insats för kvällen är ”Sunny side of the street” och det är lätt att tänka att autopiloten ska gå igång, men oj, den känns som nyskriven och blir ett mustigt glädjepiller med störtsköna stötar från blåset.

.

”Where’s the love” (Michel Legrand) är enkel, fyllig midtempojazz med det första av flera förtjusande inslag av ordlösa sånginsatser (bortom trist scat-sång) som ger extra karaktär på upplevelsen. Bäst är hennes egna ”I get along”, en både tung och fräck sak på beat med fina pianoinsatser från Stefan Vingfors, och stämningsfulla ”Winter doesn’t end” med text av självaste tv-kändisen Anders Lundin.

Rigmor Gustafsson har verkligen en egen ”twang” och bjuder på insatser fria från idéer om hur jazzsång bör låta. ”Come rain or come shine” är ännu en klassiker spetsad med sylvass sång. Inte konstigt att applåderna känns så varma.

.

Bohuslän Big Band startades en gång som militärorkester och gör det här som utbyte med Norrbotten Big Band (kollegorna har samtidigt turnerat i Bohuslän med Edda Magnason vid sångmikrofonen). De är på tå, både i egna stunder i Dizzy Gillespie-kompositionerna ”Dizzy atmosphere” och ”Con Alma” och när de backar upp konsertens huvudfigur. Det vilar en aura av klassisk storbandskonst över deras sound och framförandet är kompakt och välriktat. Fina solister avlöser varandra utan att krångla till det.

.

Hasseåtages ”Åh, en sån morgonkvist” blir en avslutande muntration och ett föredömligt kort extranummer på en härlig söndagsföreställning.

Det här känns som ett välgörande utbyte för band, artister och publik. Välkomna tillbaka Bohuslän Big Band.