Schlagerfest med bredd

PITEÅ På fredagskvällen är det dags. Acusticum intas av hårt jobbande studenter och en schlagerälskande publik när Smask 2017 ska avgöras.

Det blir nästan genomgående högt tempo bland de tio bidrag som gör upp om två platser i riksfinalen, men fredagskvällens publik kan göra sig redo för en schlagerfest med bredd.

Redan i första numret ”PlacePro”, en snärtig farmaceutisk schlager med före- och efterskyltar kring ett fantastiskt läkemedel sätter man Smask-tonen. Och än mer reklamjingel andas ”Ge mig mer” där Cola killen (Erik Stillsjö) besjunger läskande drycker en solig dag på stranden. Mer koskälla? Oh yes!

En orange gammal Ockelbo ramar in ”Legenden om Skoter-Bengt” (veteranen Daniel Åberg tillsammans med Christoffer Töyre), en smaskig skröna som bjuder på ett pampigt äventyr, dramatisk i stråk, blås och kör blir den en modern ”Djingis Khan”.

Överlag är det läckra slutposer i numren och de typiska Smask-twisterna  – i fråga om teman, texter, artist-alias och visuella finurligheter –  är det också gott om.

Tempot skruvas upp ytterligare i ”Av glädje” på husbyggartema. Skyddsklädda dansare flankerar Christian Melin i en låt där de ordlösa körinslagen för tankarna till Lasse Holms gamla dänga ”Canneloni macaroni” och ett exotiskt stick bryter av snyggt.

Fenomenet ”Manspreading” blir belyst av Zära Lagom (Siri Wallentén). Ett fiffigt och fräckt tema, kring män som tar onödigt mycket plats, som går igenom bra och lyfts av härliga körinsatser.

Lätt uppgivet, men med charm och som viktig andhämtning i programmet, är den tydliga ”Ballader vinner aldrig” med En hopplös romantiker (Daniel Domnauer). Han har en blyg framtoning till en början, men numret bjuder på överraskande vändningar i ett av Smask-historiens mest vågade arrangemang.

Rena Lyxfällan-schlagern blir det när Shopoholica (Moa Nyström) tar oss med på shoppingtur, inklusive en del konsumtionsbekännelser. Som vilsam shuffle-låt i mellantempo sticker den ut i startfältet. Och sällan har det väl glittrat så starkt om ett Smasknummer?

”Jesuskomplex”, växlar ner tempot ytterligare. Mariah Don’t Carey (Felicia Danielsson) ger sig med pondus på en person med pretention och bjuder på moderna inslag och tufft trum-break på köpet.

”Dax för party” ger begreppet dj-battle en ny tyngd. Dr. Drej & Dj. Bit-she (André Törnfeldt och Helena Holmlund) gör ett intensivt nummer och låten har en efterhängsen slinga där den mäktiga Smask-orkestern visar att den även kan ta sig an en house-melodi.

Vänskapslåt på aktuellt tema blir det i ”Pokémon stay” med duon Äsch & Peek@u (Martin Danstål och Johan Berggren). Ett nummer som i högt tempo hyllar Pokémon-kulturen och passande nog gör en utveckling på häpnadsväckande sätt.

Konferenciererna Daniel Stjerna och Äja Mosleh kompletterar varandra och guidar publiken genom showen, via en tidsresa från 1900 och framåt, och får in en del riktigt skön humor, bland annat kring ransoneringens 40-tal och aktivismens 70-tal.

Upptemponumren är många. Sju av tio, närmare bestämt. Visst har de riktiga stänkarna ofta premierats i Smask, men det kan bli trångt i fållan också.

Men tävlingsmomentet känns närmast sekundärt från publikplats. Det vilar en varm kärlek till schlagerkonsten över arrangemanget, med en lång rad studenter inblandade i allt från dans och orkester till pr och mediaproduktion. Det slår mig att en tidigare flitig Smask-medverkande, Andreas Hedlund, är en av upphovsmännen i Melodifestivalens final i år. Vad månne bliva av årets inblandade?

Det känns lyxigt att få gå och repetitionslyssna och låtarnas fart och fläkt gläder verkligen ett gammalt Smaskhjärta.

Men, som sagt, det är fredag kväll det gäller. Det är då det smäller.

Fotnot: Den här texten utgår från torsdagens dagrepetitioner.

 
 
  • Mest lästa artiklarna
  • Senaste Nytt

Fler artiklar