”Ta, tam-ta, tam-ta ...” Ett kollektivt fotstamp susar genom lokalen när fiolspelande, kritikerrosade duon Sara Parkman och Samantha Olanders tar tag i traditionerna. Tät är stämföringen i egna kompositioner som ”Darth Vader” och ”Hej kompis”. Där finns bett i tonen och de har ett härligt schwung i själva framförandet. Med sitt spontana växelvisa mellansnack – tänk lite Piff och Puff, men mer uppstyrt – har de publiken i sin hand. Gästmatriarken Siv Burman, en hjälte på folkmusikområdet, gästar i några av låtarna och för en stund blir det också lite talkshow med tankar kring de musikarv som förs vidare.

.

Det svårstämda instrumentet vevlira bidrar till både skratt och fascination. Det hanteras med bravur av Johannes Geworkian Hellman i Symbio, den duo han har tillsammans med dragspelaren LarsEmil Öjeberget och som står för ett stilmässigt utropstecken. Tillsammans skapar de en egen värld av melodier och harmonier, gärna mot en pulserande botten. Här finns element av elektronica och ibland känns det som proggressiv rock, men i annan skrud. Det är udda till soundet, men samtidigt melodistarkt och väldigt konkret att lyssna på.

Artikelbild

| Ös. Hoven Droven fick både sittande och dansande publik med sig.

Det här är en av de fräschaste musikaliska bekantskaper jag upplevt på en scen i Piteå sedan Detektivbyrån besökte Krokodil.

.

Årets balkanfest står Lele Lele Orchestra för. Den bulgarisk-svenska gruppen är kvällens minst ”konsertiga” inslag. Snarare handlar det om att vara soundtracket till ett enda stort party, att elda på besökarna och uppvigla till dans. Det blir knökfullt på parketten när publiken blir på danshumör, en fest för ögat, och jag förstår trängseln. Tuban, trumman och Sonya Bakoevas hypnotiska sång bidrar till en exotisk men distinkt helhet. Inga förkunskaper krävs. Det är bara att åka med, in i den öppna famnen.

.

Artikelbild

| Gäst. Samantha Olanders och Sara Parkman hade med sig en gästmatriark, Siv Burman (mitten).

Men festen tar inte slut där. Beväpnade med vass musikalitet och en stor dos humor intar Hoven Droven scenen som festivalens stora finalakt. Deras rockversion av svensk folkmusik framförs på ett sätt som är självklart brutalt ösigt och helt eget. Det är schottis och polska med stora bokstäver, total hängivelse och en väldigt annorlunda förpackning. Svårt att beskriva, måste upplevas. Fotarbetet hos gitarristen Bo Lindberg är inte att leka med. Inte hans gitarrspel heller. ”Chicago” bjuder på galna attacker från vikarierande trumguden Morgan Ågren. ”Okynnesvals”, med sina många hyss och metal-solo på fiol, är en skoningslös uppgörelse med konventioner och den avslutande ”Gubbarnas schottis” med en hel hord av gästande ungdomar är perfekt för att spela många tillsammans.

Det är kort sagt världsklass när Pitefolk seglar i hamn med flaggan i topp.