Toshio Hosokawas ”Blossoming II” har stråkinstrumenten i centrum och handlar om lotusblomman, en symbol för buddhismen. Stycket bjuder på finstilt dramatik och nedåtgående instrumentksaskader. Stråkarna är ofta dämpade, ibland susande som i en flygplanskabin, och konsertpukorna mullrar. Stämningsläget är ganska konstant och det vilar någonting mystiskt och olycksbådande över den här 13-minuterstrippen.

.

Jan Sandströms nyskrivna verk ”Solamente Tú – Bara du” tillägnas en speciell person i Sandströms närhet och beskrivs i konsertintroduktionen av upphovsmannen själv ”som om man tittar på diabilder och minns saker ur livet”. Det är inspirerat av musik han själv fick höra ur högtalaren i en hotellbar i Spanien när kände spanske sångaren Pablo Alboran sjöng en låt med samma namn.

I Sandströms verk (det andra av tre som hustonsättare hos Norrlandsoperan) får vi följa med på resa med tåg och båt. Färden går till Rom, Neapel och Bogota för att sedan avslutas i sydsvenska Osby. Och nog kommer bilderna i det här vackra verket som börjar med en försynt fåtonersflöjt för att sedan filmiskt bygga anda av förväntan via staccatostråkar som tycks signalera tågresa och in i en musikvärld i ständig rörelse, från hetsigt kärva passager till stora landskapsbilder. Ett makligt vankande parti kan plötsligt bytas ut mot stegrande oro och efter en kort kniptystnad avlöser daggvåta morgonstråkar. Flera gånger är det som om en ridå dras undan och blottlägger någonting helt nytt. Jag gillar det här. Det blir en kort halvtimme.

Jag imponeras över precisionen hos orkestermusikerna och hur väl Norrlandsoperans nytillträdda chefsdirigent Elim Chan manövrerar de mest finkänsliga partierna.

.

Efter paus någonting helt annat. I 30 minuter och tre satser får vi njuta av grymt virtuost pianospel med 27-åriga pianisten Claire Huangci från New York. Mozarts pianokonsert nummer 24 stack ut i hans produktion då den skrevs i en molltonart.

Det blir häftigt, passionerat pianospel vi bjuds på. Egentligen borde jag sluta ögonen och bara lyssna på grannlåten i det här ytterst variationsrika verket, men det är en fröjd att se en sådan här musiker i arbete, hur hela kroppen engagerar sig i det drama som äger rum på tangenterna. Det fysiska engagemanget i hennes spel, vågar jag nog lova, är bidragande till det fina samspelet med orkestern.

Hennes följsamma, nära förhållningssätt till det stora instrumentet är en fin ögonblicksbild på näthinnan från en riktigt bra konsert som borde ha upplevts av fler.