Passande för humöret är ju då att Lars von Triers nya seriemördarfilm ”The house that Jack built” haft premiär i Cannes. Lars von Triers premiärer i Cannes börjar väl närma sig legendarisk status även de, men denna gång verkar von Trier låtit filmen tala för sig själv (vilket också gjorde att cirka 200 personer uppges ha lämnat salongen i rent äckel). ”Sadism” var visst ordet.

.

Den som är familjär med von Triers verk bör ej bli förvånad över våldet. I kombination mellan form/estetik och motiv gifter sig de båda i våldet som förlösande faktor. Eftersom detta är så tydligt hos von Trier slår det mig alltid som befängt när von Trier allt som oftast anklagas för kvinnohat i sina verk (det hände visst denna gången också).

Artikelbild

| Kirsten Dunst i Lars von Triers "Melancholia".

.

Genomgående i von Triers verk är ju snarare den kvinnliga frigörelsen, den mänskliga frigörelsen från det som håller oss fångna. Genomgående modernt nietzscheansk i sitt estetiska och filosofiska synsätt är von Triers verk en oeuvre av den destruktiva naturen när livet letar sig ut på kroppens utsida. Kvinnan, bunden av samhällets bojor i millenium av tillrättavisning, nedtryckande och tämjande, är ju ett ypperligt subjekt att skildra i denna instinktens och frihetens utblomning, en process som finner sin väg i en omvälvande psykologisk explosion där våldet är den fysiska och psykiska fotosyntesen i själva växtprocessen. Life will find a way.

.

Oavsett om det är ”Dogville”, ”Melancholia”, ”Antichrist” eller ”Nymphomaniac” är ju denna process uppenbar i von Triers verk. Uppstigandet ur kvinnligheten såsom fjättrande bojor bör väl vid det här laget kunna sägas vara von Triers huvudmotiv i den surrealistiska och poetiska konst han fortfarande stöper den kommersiella filmen i. Den döda kvinnan är hos von Trier inte densamma som hos Edgar Allan Poe (alltså ett dött estetiskt objekt på vilket poeten projicerar sig själv). Den döda kvinnan hos von Trier är det skinn hon ömsat när hon brutit de bojor som hennes identitet är fjättrad i. Kvinnan är en av samhället skapad puppa. Den måste sprängas för att imago ska kunna uppnås. Som jag läser den filosofiska bakgrunden i von Triers verk är kvinnan som identitet ett fängelse, något som de flesta feminister nog håller med om. Där vårt identitetsmanus lämnas därhän, där finns den otyglade personligheten. Kroppen är en metaforiskt presenning.

.

Våldet, som poetisk metafor och som verklig motivation, är i von Triers estetik den förlösta energin som släpps lös när identiteter brister, neurotiskt och sublimt. Sex, våld och förstörelse fungerar som allegori för livet. Det som gör von Trier ambivalent i ögonen hos många betraktare är bara det att han förstått och visar att just denna process, livsprocessen, är renodlat destruktiv. Att leva är, på ett rent biologiskt plan, likväl som psykologiskt, att bränna bägge ändar. Ju starkare vi lyser, desto snabbare brinner vi ut. När vi lever äter vi oss själva, likväl som vi äter andra. Att andas är att mörda, att växa är att skada. Skam och skuld och självdestruktivitet, frigörelse och ett omfamnande av livet, de är inte motsatser. De är en och samma sak. Men just för att von Trier avhåller sig från den patetiska sensmoral vi ärvt från politiken (söndra och härska) behöver vi ju inte kommentera med samma patetiska enkelspårighet. Konsten äger inte politikens hyckleri (ett hyckleri som sossarna nu gett ett ansikte i sin dödskramp). Von Trier står i alla fall pall för lite vind.